Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNÅLDERN
Asien ha varit det första folk, som mera allmänt
börjat använda järn. Mot samma område peka
andra, på sista tiden uppmärksammade litterära
källor, bl.a. ett brev från hettitkonungen
Chat-tusilis III till farao Ramses II (1300—1250 f.Kr.),
vari utlovas järn från Kisvadna i Kappadokien.
I länderna kring ö. Medelhavsbäckenet var
järnet känt redan under 1400-talet f.Kr. men då
ännu sällsynt och huvudsaki. använt till
smycken, ss. fingerringar, t.ex. i Tutanchamons grav
(o. 1350). Först under 1100-talet f.Kr. kom
järnet här i allmännare bruk. — I Grekland
räknas j:s början (o. 1100) från det första
uppträdandet av en ny keramik med dekor i
geometrisk stil samt likbränning. Dessa förändringar
i kulturbilden anses sammanhänga med dorernas
invandring från n. I Italien slog järnet
igenom något senare än bland grekerna, o. 1000
f.Kr. Italiens äldsta järnålderskultur gestaltades
under starkt inflytande dels från Grekland, dels
från hallstattkulturen vid Donau. Genom
handeln verkade den befruktande på den yngre
bronsålderns kultur i Norden. Genom etruskernas
invandring till Mellanitalien samt de grekiska
kolonierna i Syditalien blev landet senare kulturellt
nära förbundet med ö. Medelhavsbäckenet.
Mellaneuropas äldsta järnålderskultur,
hallstattkulturen, utbildades under starkt
inflytande från Främre Orienten och genom
ömsesidigt utbyte med Italien. Hallstattkulturen
spelade under tiden 1000—500 f.Kr. en dominerande
roll i Europas handel, från Svarta havet till
Pyreneiska halvön. Omkr. 500 f.Kr. avlöstes
denna av La-Tène-kulturen, skapad av kelterna på
hallstattkulturens grund men med starka inslag
från grekisk kultur, och från dessa spridd över
hela Europa n. om Alperna. Efter Caesars erövring
av Gallien och den tidiga kejsartidens
framskjutande av gränsen till Donau förlorade större
delen av de keltiska områdena sin självständighet.
Endast på de brittiska öarna fortlevde
La-Tène-kulturen till tiden e.Kr. På fastlandet krossades
La-Tène-kulturen mellan de expanderande
romarna och germanerna. I Skandinavien
kom järnet enl. senaste forskningar i allmänt
bruk först o. 400 f.Kr.
Inom de ännu självständiga germanska
områdena var emellertid kulturen under äldre
kejsartid (Kr.f.—200 e.Kr.) till väsentlig del en
vidareutveckling av den keltiska. Även här
avlöstes de grekiska importvarorna nu av italienska.
Särsk. capuanska bronsvaror äro rikt företrädda
i gravarna. Även formgivningen på inhemska
smycken, vapen och nyttighetsartiklar var under
denna tid starkt präglad av inflytelser från den
romerska världen. De vägar, varpå dessa
inflytelser nådde fram till germanerna, voro de redan
länge brukade över alppassen. Den nygrundade
prov. Pannoniens huvudstad Carnuntum vid
Donau (ö. om Wien) blev stapelplats för den
romerska handeln på Nordeuropa. En viktig
förmedlande roll spelade de i Böhmen boende
mar-komannerna, med vilka romarna slutit ett
handelsfördrag. Den yngre kejsartiden (200—
400 e.Kr.) fick en annan prägel. Den
italienska importen upphörde, som man antar på gr. av
en elakartad ekonomisk kris, som under 200-talet
utbröt inom det romerska riket. I stället började
nu en rik införsel från de romerska provinserna,
framför allt Rhenländerna, där särsk.
glasindustrien blomstrade. Samtidigt utsattes Nordeuropa
för en stark påverkan från trakterna av Svarta
havet, på vars n. kust goterna o. 200 e.Kr. på
hellenistisk-iransk grundval skapat en egen
kultur. Denna stod germanernas betydligt närmare
än den rent romerska. Inflytelserna från den
blevo därför av större betydelse och utgjorde en
viktig grundval för kulturutvecklingen i
Nordeuropa även under den följ,
folkvandrings-tiden. Denna period (400—550) kännetecknas
av germanernas genom hunnernas tryck
nödsakade stormlöpning mot det romerska riket och
bytets spridning ut över Nordeuropa
(”guldåldern”). De stammar, som bosatt sig inom det
romerska rikets forna gränser, blevo förmedlare
av medelhavskultur till fränderna n. om Alperna.
Bland folken i Europas n. utkant kunde
därigenom en friare utveckling börja, och en
visserligen eklektisk men dock särpräglad konst
blomstrade. Den germanska expansionen gick även i
västlig riktning: Gallien och Sydengland
germa-niserades.
Inom den germanska världen skedde under
merovingertiden (550—800 e.Kr.) en
maktförskjutning, i det att de hittills ledande folken,
goterna, gingo under och deras ledande roll
upptogs av frankerna. I samma mån som dessa
romaniserades, gled dock tyngdpunkten över till
de rent germanska områdena vid Rhen. Dessas
betydelse ökades ännu mer genom befruktande
inflytelser från de till Italien under 500-talet
invandrade germanfolken, bland dem langobarderna.
Från de sydgermanska kulturgrupperna gingo
starka påverkningar till germanrikena i s.ö.
England liksom till den svenska vendelkulturen.
Den senklassiska, efter Västroms undergång
bysantinska och koptiska kulturens starka
utbredning i nära förbund med den kristna
missions-rörelsen satte sin prägel på de germanska folken.
Trots att frankerriket var den dominerande
makten i Europa, blev det den iriska kulturen, som
med sin säregna blandning av gamla keltiska
samt orientalisk-kristna drag starkast påverkade
konst- och kulturutvecklingen bland de fria
germanerna. Vid början av vikingatiden (800
—1050) var Skandinavien den enda del av Europa,
som ej ryckts inom historiens råmärken, men
Norden spelade under denna tid en ovanligt aktiv
roll i Europas handel, dels som exportör av
arbetskraft (slavar) och materiel, dels som
förmedlare av handeln mellan tidevarvets stormakter,
karolingiska riket och kalifatet, framför allt vid
de tillfällen, då saracenerna spärrade Medelhavet.
I konsten spåras inflytanden dels från v. (Irland,
Frankrike), dels från Östeuropa och Främre
Orienten. Nordborna genomförde egna
handelsföretag i hela Östeuropa, till Medelhavet och
Västeuropa, samt koloniserade Island, Grönland
och Amerika. De östliga förbindelserna
blevo-dock aldrig av samma kulturhistoriska betydelse
som de västliga. Med upptagandet av
missionsarbetet och kristendomens seger i Norden nådde
de västeuropeiska inflytelserna sin höjdpunkt.
Religionsskiftet betecknar slutet på den förhisto-
— 453 —
— 454 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
