Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalix folkhögskola, Norrbottens ungdomsskola - Kalixfors - Kalix revir - Kalixtiner - Kalixälv - Kalk (bägare) - Kalk, CaO, kalciumoxid, bränd kalk, osläckt kalk - Kalk (ö) - Kalkalger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALIXFORS
eningen Norrbottens ungdomsgård. Rektor sedan
1939 är A. Wennström. Elevförbundet utger
sedan 1947 tidskr. ”Källan”.
Kalixfors, ort inom Kiruna* stad.
Kalix revir, adress Kalix, tillhör övre
Norrbottens distrikt och omfattar Töre och Nederkalix
socknar samt delar av överkalix sn i Norrbottens
läns kustland. Areal 1948: statsskogar 115,284 ha,
varav 76,079 ha produktiv skogsmark; övriga
allmänna skogar 3,546, resp. 2,660 ha. Avverkning
1947 95>i85 m3 (1,25 m3 pr ha skogsmark).
Medelavverkning 1941—45 i,28 m3 pr ha skogsmark.
Reviret är delat i 5 bevakningstrakter.
Kalixtiner, teol., se Calixtiner.
Kalixälv, flod i Norrbottens län, har två
källar-mar, som omsluta Kebnekaise, och flyter därefter i
s.ö., senare s. riktning till mynningen i Bottniska
viken mitt emellan Haparanda och Luleå. Den n.
källarmen benämnes K. och genomflyter sjöarna
Paittasjärvi (28 km2; 468 m ö.h.) och Kaalasjärvi
(15 km2; 460 m ö.h.); den s., Kaitumälv (längd 180
km), som vid sammanflödet är större (flodområde
3,300 km2) än K. (2,290 km2), genomflyter Pajep
(övre) och Vuolle (Nedre) Kaitumjaure (18 km2,
582 m ö.h. resp. 16 km2, 576 m ö.h.). Vid Tärendö
mottager K. genom bifurkationen Tärendöälv* i
medeltal 57% av Torneälvs vattenmängd vid
förgreningen. Största bifloden, Ängesån (6,780 km2),
tillstöter vid överkalix, 65 km ovan mynningen,
och K. genomflyter därefter sjöarna Räcktjärv,
Morjärv och Kamlungeträsk (10 km2; 25 m ö.h.).
Bland forsarna märkes det lodräta Jokkfallet (9,5
m) 40 km ovan överkalix. Sommartid
upprätthål-les regelbunden motorbåtstrafik på Paittasjärvi.
K:s flodområde är 17,930 km2 (samt del i 9,860 km2,
av Torneälvs); längd 420 km (från Kaitumälvs
källa 450 km); beräknad medelvatteneffekt i hela
området 670,000 kW (outbyggd); flottleder 1,900 km.
Kungsådra finnes i K. från Kaitumälvs inflöde och
i denna från Tjautjasjokis inflöde, i hela
Tärendöälv samt i Ängesån från Linaälvs inflöde. —
Namnet har dels ansetts vara av lapskt ursprung, dels
av svenskt. I det senare fallet föreligger möjl.
ett samband med Karelen el. karelare, efter
karelska handelsmän. Se Hulda Rutberg i
”Norrbotten” (1944), sid. 63 ff. — Litt.: ”Förteckning
över Sveriges vattenfall”, 4 (1925). S.Es;Er.
Kalk, 1) av feng. calic och meng. calcfji), urspr.
från lat. cal’ix, bägare; jfr K.2), bägare (större);
nattvardskalk (se Nattvardskärl); lidandesbägare:
2) (liksom ty. Kelch m.fl. ytterst av grek. kaVyx,
blomkalk, besl. med lat. calix; jfr K.i), bot.,
blomkalk, se Blomma, sp. 230.
Kalk (av lat. calx, kalk), CaO,
kalciumoxid, bränd kalk, osläckt kalk,
framställes genom bränning av kalksten,
varvid kolsyra bortgår, CaCO3 = CaO + CO2 — 42
kcal. Bränslet måste leverera dels den för
reaktionen erforderliga värmemängden, dels
upphetta kalkstenen till sönderdelningstemp., 9100.
Bränningen sker i schaktugnar el. ringugnar. De
förra drivas ant. periodiskt el. för
bränslebesparing bättre kontinuerligt. Vid periodisk drift fylles
schaktet med kalksten vid ugnens botten. När
kalken är genombränd, får ugnen svalna, och k.
rives ut, varefter ugnen fylles på nytt. Vid
kontinuerlig drift uppsättes kalksten lagervis i ugnen
med bränsle, el. också sker eldningen på en viss
höjd över ugnsbottnen, så att k. efter bränningen
svalnar, under det den fortsätter att sjunka ned
mot ugnsbottnen, där den uttages med lämpliga
tidsmellanrum. En mycket primitiv bränning av
kalk, huvudsaki. för jordbruksändamål, bedrives
vid Kinnekulle i öppna ugnar, där alunskiffern
användes som bränsle, som skiktas varvtals med
or-tocerkalken. Båda råmaterialen brytas på platsen.
Den modernaste formen av kalkugnar är den i ett
antal kammare delade ringugnen, i vilken
värmetillförseln sker genom förbränningsgaserna och
tid efter annan omställes på så sätt, att
kalkstenen i en grupp kammare upphettas, i en
andra grupp brännes och i en tredje grupp
står under svalning. K., som erhålles enl. denna
metod, är renare, då den icke kommer i beröring med
det fasta bränslet. K. är en vit, amorf massa, som
vid upphettning i elektrisk ugn delvis övergår i
vita, glänsande kristaller. Förenar sig med luftens
fuktighet och kolsyra under bildning av hydroxid
och karbonat och måste därför förvaras skyddat
mot luftens tillträde, då den annars övergår till
oduglig, självsläckt k. Upphettad i
knallgas-låga utsänder k. ett intensivt ljus, Drummonds
kalkljus*. En blandning av k. och
natriumhydr-oxid, som upphettats till rödglödgning, kallas n
at-r o n k a 1 k och användes som torkmedel för gaser
och som absorptionsmedel för kolsyra. Upphettas
k. med kol till hög temp., erhålles kalciumkarbid.
— K. förenar sig med vatten under stark
värmeutveckling och volymökning under bildning av
kalciumhydroxid, Ca(OH),, kalkhydrat,
släckt kalk, CaO + H,O = Ca(OH)2 + 15,2
kcal. Kalciumhydroxid är ett vitt, luckert pulver,
som är svårlösligt i vatten (1:800). Lösningen,
som kallas kalkvatten, reagerar alkaliskt,
upptager kolsyra under bildning av olösligt
karbonat och användes därför som reagens på kolsyra
(se även Kalkliniment). Kalciumhydroxid
användes huvudsaki. för framställning av murbruk,
dessutom för framställning av klorkalk samt som billig
bas i tekniken, t.ex. för att frigöra ammoniak ur
ammoniumsalter, för framställning av kali- och
natronlut ur pottaska, resp, soda, vidare vid
glasframställning, i garveriindustrien, i
sockerindustrien, som jordförbättringsmedel (se Kalkning), som
desinfektionsmedel m.m. För beredning av
murbruk fordrar man, att k. skall vara fet, d.v.s. den
skall vid släckning ge en kalkgröt av lämplig
konsistens. K., framställd av oren kalksten, kallas m
a-g e r och ger vid släckning mindre volymökning
och en mindre slipprig kalkgröt. Kalkvatten har
medicinsk användning t.ex. för omslag vid
brännskador, som motgift vid förgiftningar med
svavelsyra och oxalsyra. K a 1 k m j ö 1 k, som är en
suspension av kaliumhydroxid i kalkvatten,
användes som vit färg för innertak. [Lj.]El.
Kalk, ö. förstad till Köln*.
Kalkalger, huvudsaki. till fam. Corallina’ceae
hörande rödalger, vilkas bål är inlagrad med större
mängder kolsyrad kalk (ofta därjämte kolsyrad
magnesia) och på gr. därav hård och stenartad.
De viktigaste dithörande k. äro arter av släktena
Lithotham’nion, LithophylVum, Coralli’na och
Me-lobe’sia. Hos levande k. är färgen rosenröd el.
vit-aktig, hos döda kritvit på gr. av den starka förkalk-
— 591 —
— 592 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
