Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalm, Pehr - Kálmán (Koloman) - Kálmán, Emmerich - Kálmány - Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄLMÄN
nyttiga frön och plantor, som kunde vara
odlingsbara i Sverige. Som prof, utgav K. 146 disp. C.V.J.
Kålmån [ka’-] (Kälmäny, Koloman), konung
av Ungern, kallad ”den boksynte” (d. 1116), son
till Géza I, 1095 farbrodern Vladislav I:s
efterträdare. K., som ägde en utomordentlig boklig
bildning, fortsatte och fullkomnade företrädarens
lag-stiftarverksamhet; han lät vid synoden i Tarcal
1096 slutgiltigt sammanfatta den gällande ungerska
rätten i en enhetlig lagbok. Han underlade sig de
kroatiska städerna vid Dalmatiska havets kust och
avvärjde Henrik V :s av Tyskland inblandning i
Ungerns angelägenheter. B.
Kålmån [ka’-], E m m e r i c h, ungersk
operettkompositör (f. 1882), representant för den
moderna wienoperetten, där valsmelodierna blandats
med ungerska csärdåsrytmer och amerikanska
jazzelement. K:s mest populära verk äro
”Czar-dasfurstinnan” (1916), ”Maritza” (1924) och
”Cirkusprinsessan” (1927). De två första ha i
Stockholm även uppförts på Kungl. teatern (1932,
resp. 1941).
Kålmåny [ka’lmani], konung, se Kålmån.
Kalmar, hamn- och residensstad i Kalmar län
vid den smalaste delen av Kalmarsund (frånsett
den endast genom ett smalt näs med fastlandet
förbundna halvön Skäggenäs); 24,47 km2 land,
varav 25 °/o äro åker, 8 °/o äng, 26 °/o skogsmark och
återstoden övrig mark inkl, tomtmark; 26,520 inv.
(1950). — K. är en av Sveriges äldsta städer.
Talrika forngravar och myntfynd från tiden före
år 1000 tyda på att K varit en gammal
hamn-och handelsplats. Stadskaraktär synes K. ha fått
under senare delen av av 1100-talet, under Knut
Erikssons regering, då även det äldre Kalmar
slott* byggdes. Staden K. omnämnes dock först
från o. 1200, sedan den tyska expansionen vid
Östersjön börjat, bl.a. av Saxo och Snorre
Stur-lasson. Av konungen inkallade tyska köpmän
upparbetade här en järnexport, baserad på de
småländska sjö- och myrmalmerna, samt export
av fisk. Kalmarjärn omtalas 1284 i en
handels-ordning för Flensburg. Man har sagt, att K.
vid 1200-talets början var Sveriges förnämsta
köpstad. Ehuru nära förbundet med Hansan
förmådde K. aldrig bryta sig ur det svenska
länsväsendet. K. blev aldrig en fri stad utan
behärskades av länsherren över Kalmar län,
innehavaren av Kalmar slott. Rikslagstiftningens
principer om hälften svenskar i stadsstyrelsen förmådde
dock ej göra sig gällande. Det ”försäkringsbrev”,
genom vilket borgerskapet 1389 svor drottning
Margareta trohet och överlämnade stadens
nycklar, upptar namnen på 32 borgmästare, rådmän
och menige borgare; högst 5 av dessa namn äro
svenska. Genom sin belägenhet mellan de svenska
och danska huvudlanden blev K. liksom
Halmstad mötesplatsen för en rad stormanskongresser,
av vilka mötena 1397 och 1483 äro de mest
bekanta (se Kalmarunionen och Kalmar recess). När
vid medeltidens slut nationalstaterna började
organiseras, avlöstes kongresserna av gränsfejder.
Under unionstidens upplösningsperiod var K. slott
och därmed även staden ständigt utsatt för
belägringar och växlade ofta ägare. Först 1525 kom
K. i svenska statens händer. Nu blevo såväl slott
som stad starkare befästa, och K. fick som
lan
dets sydligaste fästning och handelsstad ökad
betydelse. Under stort motstånd knöts den
småländska exporten av jordbruksprodukter (kött,
smör, vax, hudar, trävaror) till K.
Järnexporten var nu betydelselös. Men även under
Vasatiden var K. mycket omstritt, särsk. under
striden mellan hertig Karl och Sigismund 1598
—99, varunder befästningarna och staden ledo
mycket, samt under Kalmarkriget 1611, då slottet
intogs av danskarna och staden lades i ruiner.
Trots ökade privilegier 1616 och 1620 och trots
K:s stora uppland ville staden ej blomstra upp,
och efter en eldsvåda 1647 flyttades den av
for-tifikatoriska skäl till Kvarnholmen, K:s nuv.
centrum, där den gick en ny kommersiell blomstring
till mötes.
Det äldsta K. synes alltifrån början ha varit
beläget där staden under hela medeltiden och
ända fram till mitten av 1600-talet låg, d.v.s. v.
om slottet, där Gamla staden med sina krokiga
och smala gator, sina små stugor och stora
trädgårdar nu ligger. Staden omgavs av en ringmur,
som enl. uppgifter från 1600-talet var 8,5 m hög
och 1,8—2 m bred samt försedd med 16,
merendels halvrunda torn. Den sträckte sig
halvcir-kelformigt från en punkt ung. mitt emot
slottsvallens s.v. torn ett stycke bortom
Västerlånggatan till Slottsfjärden strax n. om restaurangen
i Stadsparken. Längs Slottsfjärden, dåv. K:s
hamn, sträckte sig en sannol. något lägre och
svagare mur än åt landsidan. Av det medeltida
K. finns ingenting kvar ovan jord med undantag
av ett stycke av ringmuren med ett halvrunt
torn; de vid navigationsskolan 1933—34
framgrävda och restaurerade murarna härröra från en
under Johan III:s tid uppförd bastion, S:t Eriks
skans. Stadens kyrka, ”bykyrkan”, låg på nuv.
Gamla kyrkogården, strax s. därom torget.
Inom muren funnos ytterligare 1 el. 2 kyrkor samt
1 munkkloster. Utanför muren lågo 2 kyrkor och
1 nunnekloster, liksom munkklostret tillhörande
dominikanorden. Bykyrkan härjades vid eldsvådan
1647 men reparerades igen och förstördes av
militära skäl först 1678, alltså ett trettiotal år
efter stadens beslutade förflyttning till
Kvarnholmen. Orsaken till flyttningen var, att man under
de upprepade striderna kring slottet funnit, att
det var till förfång för både slottet och staden,
att de lågo så nära varandra. Beslut om
stadens förflyttning var fattat före eldsvådan 1647.
Redan 1639 hade generalkvartermästaren Johan
Wärnschiöld börjat arbeta på en
befästnings-och stadsplan för Kvarnholmen. 10 år senare
började gator, torg och tomter utstakas och
fördelas, och ung. samtidigt började förarbetena för
befästningarna. 1657 var flyttningen i det
närmaste fullbordad. Först under senare delen av
1700-talet började Gamla staden bebyggas på nytt.
Kvarnholmen har de för en anlagd stad
utmärkande dragen. Inom fästningsgördeln utstakades
stadsplanen symmetriskt med breda gator och
med Stortorget placerat i centrum. Gator och
torg ha fortfarande kvar sina ursprungliga namn;
endast en ny gata har tillkommit, näml.
Strömgatan på 1880-talet. Fältmarskalken Lars Kagg
ledde arbetet vid stadsanläggningen.
Fästningsverken påbörjades o. 1650 men blevo ej färdiga
— 615 —
— 616 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
