Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanon, flackbanepjäs el. flackeldpjäs (artilleri) - Kanon (musikinstrument) - Kanonad - Kanonbank - Kanonbefälhavare - Kanonbenet - Kanonborr - Kanonbrunn - Kanonbåt - Kanoner i stället för smör - Kanonföda el. kanonmat - Kanongjuteri - Kanonicitet - Kanonik - Kanonikat - Kanoniker - Kanonikus - Kanonisering - Kanonisk - Kanonisk musik - Kanonisk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANONISK RÄTT
skiftet: lätta fält-k. 12—14 km, tunga fält-k. 17—
20 km, grova k. 20—40 km och ”superkanoner”*
100—150 km. — Ang. k:s historiska utveckling,
indelning, tillverkning och användning samt
kon-struktionsdetaljer m.m. se Artilleri, Artilleripjäs,
Eld och Kanontillverkning. Betr, marinens k. se
Sjöartilleri. R.Sbg.
Kano’n, musikinstrument, se Harmoniker.
Kanona’d, under längre tid pågående stark
eldgivning från ett stort antal art.-pjäser.
Kano’nbank, en över naturliga marken, bakom
ett bröstvärn liggande pjäsplats; användes förr
vid permanenta och positionsbefästningar.
Kano’nbefälhavare, se Pjäschef.
Kano’nbenet, se Idisslare.
Kano’nborr, mek., se Borr, sp. 712.
Kano’nbrunn, i berg nedsprängd el. i betong
utbyggd uppställningsplats för artilleripjäser i
själv-sänkande lavettage; härvid laddas och riktas
pjäsen i nedsänkt läge. K. användes vid
kustbefästningar.
Kano’nbåt. 1) Gemensam benämning på mindre
örlogsfartyg med medelsvår bestyckning, avsedda
för lokalförsvar el. flod- och skärgårdsstrider. —
Innan maskindrivna k. under 1860-talet började
införas i svenska flottan (se Pansarkanonbåt),
räknades till detta fartygsslag de för
skärgårdsflottan av af Chapman o. 1770 konstruerade k
a-n o n j oll ar n a och -sluparna. Dessa voro
urspr. öppna roddfartyg men började efter vissa
modifikationer till byggnadssätt och bestyckning
1844 att däckas och förses med fast rigg.
Sluparna kallades därefter kanonskonerter.
Kanonjollarna förde en 24-pundig kanon akterut
och en 2-pundig nicka i förstäven. Fartyget
delades genom två långskeppsskott i tre avd., av
vilka den mellersta upptogs av förrådsrum för
proviant och ammunition och de två bordvarts
avsågos för besättningens (1 underofficer och 21
man) förläggning. Fartygets längd 50 fot; 10 par
åror. Kanonsluparna förde en 24-pundig kanon
akterut samt en 72-pundig bombkanon (mörsare)
förut; därjämte funnos 2—4 st 3-pundiga nickor.
De voro liksom joliarna indelade i tre
långskepps-avd. och försedda med tält att spännas över
däck. Besättningen utgjordes av 1 officer, 1
underofficer och 58 man. Längd 65 fot; 14 par åror.
— 2) Benämning på mindre, pansrat,
ångmaskin-drivet fartyg, som under 1860-talet började
införas i svenska flottan, se Pansarkanonbåt. — 3)
Ibland använd gemensam benämning på för
kustbevakning, vakt-, inspektions- och eskorttjänst
e.d. avsedda fartyg i utländska flottor (i
Storbritannien och USA benämnda sloops) med
depla-cement vanl. mindre än 2,000 t, bestyckning
1—3 lätta el. undantagsvis medelsvåra kanoner
samt fart vanl. lägre än 20 knop. — Se även
Motorkanonbåt. [H.SkJBg.
Kanoner i stället för smör, nationalsocialistiskt
slagord i 1930-talets Tyskland, syftande på
sambandet mellan upprustningen och
konsumtions-regleringarna, närmast i anslutning till ett
propagandatal av H. Göring 1936: ”Kanoner gör oss
mäktiga, smör gör oss bara feta”. Tidigare hade
B. Mussolini i Italien fällt liknande yttranden.
Kano’nföda el. kanonmat (efter eng. food for
powder, ”krutföda”, i Shakespeares ”Henrik IV”),
offer för kanonprojektiler; särsk. om dåligt
utbildade el. ledda soldater, som hänsynslöst offras
i striden.
Kano’ngjuteri, se Kanontillverkning.
Kanonicite’t, egenskapen att vara kanonisk.
Kanoni’k (av grek. kano’n, rättesnöre), den
grekiske filosofen Epikuros’ benämning på logiken som
läran om sanningsnormerna.
Kanonika’t, inom romersk-katolska kyrkan en
kaniks ämbete.
Kano’niker, mus., se Harmoniker.
Kano’nikus, se Kanik.
Kanonise’ring, att förklara någon för helgon*
och införa namnet i helgonförteckningen (lat.
can’on sancto’rum, därav k.), blev 1170 förbehållet
påven. Tidigare hade biskoparna kunnat tillåta
dyrkan av fromma döda ss. helgon. 1587 överlät
Sixtus V kanoniseringsförfarandet
(kanoniserings-processen) på Congrega’tio sacro’rum ri’tuum (se
Kuria), 1625 och 1745 reglerades det vidare och
har ytterligare skärpts av Pius X på 1900-talet.
Kanoniseringsprocessen genomlöper
många faser: efter beatifikation*, ett förstadium till
k., måste genom den beatificerades ingripande
minst 2 nya under ha skett, och dessa såväl som
helgonkandidatens fromma dygder granskas noga
(jfr Advocatus diaboli). Efter bestådd prövning
utfärdas en påvlig bulla, vari det nya helgonets
kult påbjudes för hela kyrkan, vidare följer rätten
att kallas sanctus (sancta), att avbildas med gloria,
få kyrkor invigda åt sig m.m. K. föranledes på
biskopars el. korporationers anhållan. Den första
historiskt bestyrkta k. är biskop Ulrichs av
Augs-burg 993. Äldre helgon har kyrkan erkänt utan
formell k. — Litt: J. Brosch, ”Der
Heiligsprech-ungsprozess” (1938). S.N.
Kano’nisk (lat. canon’icus, av can’on, se Ka’non),
om biblisk skrift: upptagen i kanon (se Bibeln,
sp. 1017), av erkänd äkthet (motsatt: apokryfisk);
hörande till el. överensstämmande med den
katolska kyrkans kanon (jfr d.o. 4); även allmännare:
gällande som rättesnöre.
Kanonisk musik, se Kanon.
Kanonisk rätt, jus canon’icum, ett av katolska
kyrkan skapat rättssystem. I NT och den äldsta
kyrkliga litteraturen betyder k a’n o n rättesnöre
för en kristens lära och liv, något senare en
föreskrift, som skall efterlevas, den kyrkliga
rättsordningen över huvud. Från 300-talet betecknades
därmed spec. beslut å kyrkliga synoder, från
400-talet även påvliga påbud. Tidigt sammanfördes
dylika beslut i samlingar, de flesta underhaltiga
och många bemängda med falska urkunder (se
Pseudoisidoriska dekretalerna). Först Gratianus*
åvägabragte o. 1145 en tillfredsställande samling
och systematisering. Den vann allmänt erkännande
och ingår som första del i ”Corpus juris canonici”*,
k:s grundläggande urkundssamling. K. byggde
emellertid ej blott på ”Corpus juris canonici” utan
i stor utsträckning även på kyrklig sed och skilda
kyrkliga påbud, t.ex. beslut på kyrkomötena i
Trident samt Rom 1870. Först i och med den nya
”Codex juris canonici”* 1918 har en samlande
lagstiftning och formlig lagbok åstadkommits, som
upptager hela k. — K. innebar en omdaning av
den romerska världsrättens grundläggande tankar
efter den kristna tron och medeltidens
världs
— 709 —
— 710 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
