Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karadžić, Vuk - Karaff, karaffin - Karafuto - Karaganda - Karagandaområdet - Karagen, caragheen, brosktång, pärlmossa - Kara Georg, ”Svarte Georg” (Georg Petrović) - Karageorgević, ätt - Karahavet, Kariska havet - Kara-Hissar, Karahisar - Karaiber, kariber - Karaimer, Karaiter - Karajá - von Karajan, Herbert - Karajuru - Karak - Karakal - Kara-kalpaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARAFF
1814: ty. övers, av J. Grimm) och en
serbisk-tysk-latinsk ordbok (1818, 3 uppl. 1898). Genom sina
rika uppteckningar av serbiska folksånger, vilkas
utgivande begynte 1814, vann K. europeisk
ryktbarhet (fullst. uppl. i 9 bd, 1891—1902). K. utgav även
saml. av ordspråk (1849) och folksagor (1853; ny
uppl. 1897) och översatte NT till serbiska (1847).
— Litt.: G. Gesemann, ”Studien zur südslavischen
Volksepik”, 1 (1926). Agr.
Karaff’, k a r a f f i’n (ital. caraffa, ytterst av
arab, gharräf, dryckeskärl, resp. ital. caraffina,
dim. av caraffa), glasflaska, i regel vid nedtill
och starkt avsmalnande uppåt halsen, avsedd för
servering av vin, spritdrycker, vatten m.m. Med
karaffin avses numera framför allt en
enklare k. för dricksvatten.
KaraTuto, japanska namnet på Sachalin.
Karaga’nda, huvudstad i Karagandaområdet i
n.ö. Kazakstan; 165,937 inv. (1939). K. är
centrum för ett rikt kol- och kopparmalmsdistrikt
och har växt upp efter 1926 i en ödemark
genom sammanslagning av flera bergverksbyar.
Stora kopparverk. K. har järnvägsförbindelser
med bl.a. Petropavlovsk vid Sibiriska järnvägen
i n., sjön Balkasj i s., Magnitogorsk i v. och
Kuznetsk-området i ö. Jfr Kazakstan.
Karaga’ndaområdet, förvaltningsområde i
Kazakstan. Huvudstad är Karaganda.
Karage’n, caragheen, brosktång, p ä r
1-mossa, den torkade rödalgen Chondrus cri’spus,
i mindre mängd även rödalgen Gigarti’na
mamillo’-sa, som insamlas företrädesvis på kusterna av Irland,
Bretagne och USA. Efter tvättning med sött vatten
blekes den, så att den som drog är broskartad,
vitgul el. blekt brungul. Beståndsdelarna äro slem,
jod och brom, organiskt bundna, samt kalium-,
natrium- och magnesiumsalter. K. har medicinsk
användning i form av dekokt vid katarrer i
respira-tionsorganen el. som karagengelé, gelati’na
caraghe’ en. berett genom drogens kokning med
vatten och tillsats av socker. I den tekniska industrien
användes k. som appretur i tyger, vid
papperstillverkning och som klarningsmedel. J.H.
Kara Georg, ”Svarte Georg” (serb. Crni
Gjorgje), eg. Georg P e t ro v i c, serbisk
frihetshjälte (1762—1817). K. var av bondesläkt,
tog tidigt del i fientligheterna mot turkarna och
måste på grund härav fly till Österrike, där han
kort tid tjänade i armén. Senare förenade han
sig med serbiska friskaror och deltog i kriget
mot Turkiet 1788—91. K. blev därefter ledare
för den serbiska frihetsrörelsen. Tack vare löfte
om hjälp från Ryssland vågade han snart
öppet framträda mot Turkiet. 1806 vann han vid
Mischar en avgörande seger över turkarna, och
under rysk påtryckning gick sultanen med på att
ge Serbien en viss självständighet med K. som
”högste hövding”. 1812 miste Serbien sitt ryska
stöd, turkarna började krig på nytt, och
serbernas självständighet gick förlorad. K. flydde
till Bessarabien, återvände 1817 till sitt land
för att organisera ett nytt uppror men
mördades s.å. GJg.
Karageorgevic [-år’gevic], serbisk ätt,
regerande i Serbien 1804—13, 1842—58 och 1903—18 samt
i Jugoslavien 19:8—41. Ätten härstammar från
den serbiske frihetshjälten Kara Georg, som 1804
—13 ledde serbernas motstånd mot turkarna.
Efter hans nederlag och flykt övergick ledningen
av den serbiska frihetsrörelsen till ätten
Obreno-vic, med vilken K. länge rivaliserade. 1842
valdes en son till Kara Georg, Alexander K. (1806
—85), till serbisk furste, trots starkt ryskt
motstånd. Han förde en mot Österrike och Turkiet
tillmötesgående politik och intog under
Krim-kriget en neutral hållning. 1858 utbröt mot
honom en resning, och han måste lämna landet, där
ätten Obrenovic åter tog makten. Efter dennas
utslocknande blev Alexanders son Peter (1844—
1921) konung av Serbien 1903, av Jugoslavien
1918. Hans äldre son Georg (f. 1887) avsade
sig 1909 tronföljden till förmån för sin yngre
bror, Alexander I (1888—1934), konung av
Jugoslavien 1921, som i sin tur efterträddes av sin
son Peter II (f. 1923). Under dennes
minderårighet förestods styrelsen av en kusin till
Alexander I, prinsregenten Paul (f. 1893),
härstammande från en yngre bror till Peter I. Genom en
kupp i samband med Jugoslaviens tilltänkta
anslutning till fyrmaktspakten under 2:a
världskriget grep Peter II 1941 själv regeringen, men
tyskarna angrepo ofördröjligen landet och Peter
måste fly. Mellan exilregeringen och
insurgentledaren Tito framträdde starka misshälligheter,
vilka icke kunde biläggas, och en av Tito
sammankallad nationalförsamling förklarade 1945
Peter avsatt och antog en republikansk
författning. B.
Karahavet, Kariska havet, ry. Karskoje
More, den del av Ishavet, som ligger mellan
Novaja Zemlja och halvön Jamal.
Kara-Hissa’r, Karahisar (turk., ”svarta
borgen”) ingår i namn på städer o.d. i Turkiet.
Karaiber [-ai’-], k a r i b e r, indiansk språkgrupp
med huvudsaki. n.ö. utbredning. Urhemmet torde
ha legat i Guayana, varifrån de spritt sig mot v.
och n., sporadiskt även mot s., undanträngande
arovakerna, varigenom de kommit att bilda
huvudmassan av den infödda befolkningen i Guayana
och ö. Venezuela med undantag av ö. kusten,
bebodd av arovaker, vilka också bilda språköar
inom karaibområdet. Bland karaibstammar här
kunna nämnas taulipang och makuschi, arekuna, ojana,
galibi och cumanagoto samt längst framskjutna
mot v. motilon i gränsbergen mot Colombia.
Norrut vandrade k. över till Västindien, som de vid
Amerikas upptäckt delvis erövrat från arovakerna.
S. om Amazonfloden förekomma också k.
sporadiskt, ss. bakairi vid Xingus källor, palmella vid
Gaporé. Jfr Indianer och Kannibalism. G.Br.
Karai’mer, Karai’ter, judisk sekt, se Kareer.
Karajå, sydamerikansk indianstam, se Carajå.
von Kar’ajan, Herbert, österrikisk dirigent
(f. 1908), var 1929—34 operakapellmästare i Ulm,
därefter generalmusikdir. i Aachen. Sedan 1938
dirigerar han också vid Staatsoper i Berlin,
sedan 1940 även symfonikonserterna, samt har med
stor framgång turnerat som gästdirigent, vid flera
tillfällen även i Stockholm.
Karajuru [-jo’ro], färgämne, se Arrabidaea.
Karak, sjöv., se Karrek.
Karaka’l, zool., se ökenlo.
Kara-kalpa’ker (”svartmössor”), turkstam med
ryskt inslag, bosatt s. om Aralsjön (c:a 140,000),
— 775 —
— 776 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
