Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
beslutet att tåga mot Narva var också K.
personligen upphovsman, och genom sin personlighet,
sin oförskräckthet, sitt lugn, sin villighet att dela
alla soldaternas faror och umbäranden vann han
inom kort ett välde över sina krigare, som gjorde
den karolinska hären till tidens yppersta och till
ett lydigt och pålitligt verktyg i K:s hand. K:s
beslut att efter sin nya seger vid Düna 1701 i
Polen fortsätta kriget mot August och ej vända
sig mot tsaren har skarpt klandrats. För K. måste
dock August, som förfogade över 30,000 man
sachsiska, väl utbildade soldater och därjämte var
härskare i det folkrika Polen, te sig som en åtm. för
tillfället farligare motståndare än tsaren i det
barbariska moskovitiska riket, vilkens
organisations-strävanden hittills blott lett till nederlaget vid Narva
och vars personlighet för dåtiden svårligen torde
ha tett sig mera imponerande än den i tidens hela
ränkfulla politik så väl förfarne, smidige,
uppfinningsrike och ärelystne August. I vad mån K.
redan nu sett djupare i den östeuropeiska frågan,
huruvida han förstått, att Ryssland kunde b 1 i
den farligaste fienden, och därför planlagt det
polska kriget som en förberedelse för det ryska,
är däremot osäkert. Att han rätt snart insett
värdet av Polen som operationsbas vid ett angrepp
mot Rysslands hjärta och att han, åtm. tidvis,
knutit ganska stora förhoppningar till Polens hjälp,
torde dock vara säkert. Men till beslutet att
förlägga krigsskådeplatsen till Polen ha även
ekonomiska synpunkter i hög grad bidragit. Sveriges
finanser hade aldrig tillåtit det att föra krig på
egen bekostnad, och Karl XI:s reformer hade däri
ej medfört någon förbättring; tvärtom hade de
genom att fördärva Kronans kredit i högsta grad
försvårat upptagandet av de i krig oundgängliga
lånen. Bristerna i truppernas utrustning och
underhåll voro därför redan under krigets första år stora.
De nödiga medlen för de betydande härstyrkorna
kunde ej anskaffas i östersjöprovinserna och
knappast heller i de angränsande delarna av Ryssland,
men väl i Polen. Av polackernas försök att
framställa ”republiken” som neutral och oskyldig till
sin konungs fredsbrott kunde K. naturligtvis ej
låta hindra sig i sina operationer, men väl drog
han ut konsekvenserna av deras påståenden genom
att uppmana dem att göra sig av med sin
edsbry-tande konung. Augusts avsättning och
upphöjandet på tronen av en infödd polack, som kunde bli
Sveriges trogne bundsförvant mot Ryssland, tog
dock på gr. av Polens inre upplösning lång tid,
trol. längre, än K. beräknat. Ett infall i Sachsen,
som skulle berövat August hans förnämsta
hjälpkällor, hade visserligen från början övervägts av
K., men kom först 1706 till utförande. Säkerligen
berodde detta på hänsyn till sjömakterna, vilkas
tryck på Danmark behövdes för att hålla detta i
schack men vilka skulle blivit högst missnöjda,
om K. ställt till oro i Tyskland, deras förnämsta
värvningsmarknad för spanska tronföljdskriget. Nu
stodo de som segrare, och risken var ej så stor.
Genom freden i Altranstädt uppgav August (1706)
sin polska krona. Såväl genom att under ett helt
år grundligt, fastän med största ordning, utsuga
Sachsen som ock på diplomatisk väg sökte K.
därpå trygga lugnet i sin rygg, när han nu vände
sig mot Ryssland. Omedelbart före uppbrottet
befäste K. genom fördraget med kejsaren i
Altranstädt 1707 Sveriges anseende som protestantismens
beskyddare.
Peter hade använt den frist, som förunnats
honom, till att dels sätta sig fast i de svenska
Östersjöprovinserna, dels stärka och öva sin här och
skapa en flotta. Av särskild vikt voro erövringen
av Nevas mynning och grundläggandet av
Petersburg 1703 samt Dorpats och Narvas intagande 1704.
Bristande samverkan såväl mellan de olika svenska
militärbefälhavarna som mellan dem och de civila
myndigheterna hade en dryg del i dessa förluster,
och K. försummade att råda bot härpå genom att
tillsätta en gemensam överbefälhavare. Annars kan
man knappast tillvita honom, att han försummat
försvaret här; de därför avdelade stridskrafterna
voro ingalunda obetydliga. Men K. ansåg, liksom
förut hans farfar, att avgörandet låg på annat håll,
i Polen och Ryssland, och från 1705
koncentrerades också de ryska huvudstridskrafterna dit. I
överensstämmelse med hela sin militära uppfattning
hade K. satt som sitt mål att genom ett förstörande
av Peters militära maktmedel tvinga honom till en
fred, som för överskådlig framtid skulla rädda och
trygga de svenska Östersjöprovinserna och lösa
den östeuropeiska frågan till Sveriges förmån. Om
ej förr, borde detta kunna vinnas vid Moskva. K.
synes för detta mål utom polacker och kosacker
ha sökt vinna även tatarer och turkar men litade
dock främst på sin egen segervana, under
uppehållet i Sachsen ansenligt ökade, välutrustade armé.
K:s oavlåtliga omsorger för att öka dess styrka
och slagkraft vittna om att han, nu åtm., ingalunda
skattade Peter lågt som motståndare. Att med
möjligast små förluster framtränga till en punkt,
där tsaren ej längre kunde undandraga sig ett
avgörande, blev nu K:s strävan; att utan att utsätta
sig för ett fältslags stora risker komma den svenska
offensiven att stranda, blev tsarens. Trots många
till största delen oförvållade och oförutsedda
olyckor och missräkningar grep K. slutl. vid Poltava
1709 tillfället att inlåta sig i batalj med tsaren i
hopp att tillfoga honom ett avgörande nederlag.
Men ett sår hade satt K. ur stånd att själv utöva
ledningen, och sannolikt har man häri att se den
förnämsta orsaken till nederlaget (se Poltava). Med
uppbjudande av sina sista krafter samlade K.
resten av hären och satte den i marsch söderut för
att över Vorskla föra den in på de vänskapligt
sinnade tatarernas område. Men snart sveko åter
krafterna, och för att snarast komma i förbindelse
med de i Polen kvarlämnade svenska
stridskrafterna samt med hemlandet lämnade K. på
generalernas enträgna böner armén och begav sig över
Dnjepr till Turkiet.
Katastrofen i Ukraina medförde återupplivandet
av förbundet mot Sverige. August inföll i Polen
och tvang de svenska trupperna tillbaka till
Pommern. Peter fullbordade östersjöprovinsernas
erövring och intog Viborg, danskarna landstego i
Skåne. Men Stenbock drev snart ut dem därifrån,
och August och Peter tvungos att rikta sina
blickar mot s. Urspr. hade K. ämnat att snarast
återvända till sina trupper i Polen. Denna väg var nu
stängd, men turkarnas beundran för hans person
— 841 —
— 842 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
