Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karta (plan avbildning) - Kartframställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARTA
sats till önskad bladstorlek och i erforderliga delar
kompletterats, reproduceras densamma på ritpapper
och uppdelas i för fältarbetet lämplig storlek i s.k.
mätbordsupplägg. Den topografiska
fältmätningen sker i Sverige i skalan 1:50,000, för
särskilda ändamål även i större skalor; utomlands
tillämpas vanl. större mätningsskalor. Fältarbetet
består av två olika grenar: planmätning och
höjdmätning. Genom planmätningen erhålles
en bild av jordytans horisontalprojektion;
beroende på mätskalan tecknas bilden med objektens
egen form el. med särskilda karttecken. De
vanligaste tillvägagångssätten äro syftning och
avståndsmätning, varigenom från en känd
punkt en annan punkts läge bestämmes;
avskärning, då man genom att från 2 (el. flera) kända
punkter draga syftlinjer till en 3:e erhåller dennas
läge; inskärning, varvid man genom att med
mätbrädet uppställt i en obekant punkt och
orienterat draga syftlinjer från 2 el. flera kända
punkter erhåller stationspunktens läge (jfr Beskrivande
geometri). De vanl. använda instrumenten
äro mätbräde med stativ, vilket vid allt arbete
måste vara horisonterat och orienterat, d.v.s.
uppställt så, att alla k:s linjer äro parallella med
verklighetens, tublinjal el. diopterlinjal, kompass
samt för avståndsmätningen distanstub el.
mät-band; avstånd kunna även mätas med stakning
el. stegning. Genom höjdmätning
bestämmes olika punkters höjdskillnad. Utgångsvärden
för höjdmätningen erhållas i landets
precisions-avvägning samt de linjeavvägningar, vilka ansluta
till denna och varigenom ett antal varaktigt
markerade och till sin höjd över havsytan kända f i
x-punkter står till buds, samt vidare genom den
trigonometriska höjdmätning, som vanl. äger rum
i samband med triangelmätning. Höjdfixarna äro
alltså för höjdmätningen, vad triangelpunkterna
äro för planmätningen. Skola höjdförhållandena
på den färdiga k. återgivas med nivåkurvor, måste
vid höjdmätningen skaffas ett stort antal
höjd-bestämda punkter; emellan punkter med samma
höjdvärde interpoleras nivåkurvorna med den för
k. bestämda höjdskillnaden (ekvidistansen). I
n-strumen t för sådan höjdmätning äro
avvägningsinstrument (nivelleringstub) med stång,
av-vägningsspegel, kurvsökare ävensom barometer.
Vid större fordran på noggrannhet måste man,
utgående från förut höjdbestämda punkter, med
horisontala syftlinjer uppsöka nivålinjer, vilka
därefter inmätas på k. på samma sätt som varje
annan terränglinje. Skola däremot terrängens
höjdförhållanden åskådliggöras medelst
lutnings-strecksmetoden (se sp. 967), gäller det att
uttrycka begränsningsytornas lutningsvinklar, för
vilket ändamål på svenska topografiska k.
användas 6 olika lutningsgrader, vilka uppmätas
medelst en enkel, med lodsnöre försedd
lutnings-mätare. Detta relativa återgivande av
höjdskillnaderna kompletteras genom
barometerhöjdmätning av ett stort antal punkter. Höjdskillnaden
mellan två till sitt läge i plan kända punkter kan
även erhållas genom vertikalvinkelmätning med
begagnande av t.ex. tublinjal med vertikalcirkel el.
takymeter. Oavsett vilket sätt för höjdmätningen
som tillämpas, måste mätningsmetoden även
framställa de lutande begränsningsytornas form
även
som kantformerna; teckningsmaneren äro så valda,
att de erbjuda bästa uttrycksmedel härför.
Jämlöpande med mätarbetet pågår insamlandet av namn
på olika företeelser inom arbetsområdet. De på
nu antytt sätt erhållna kartdelarna uppritas och
sammansättas till konceptkartor, vilka alltså
skola redovisa fältarbetet. Till den slutliga
utgivningen, vilken vanl. sker i mindre skala, måste en
enhetlig redigering samt renritning el. gravyr äga
rum för framställande av ett
reproduktionsdug-ligt original (jfr Kartreproduktion),
översiktskartor framställas genom
sammandragning av kartverk, vilka grunda sig på direkt
uppmätning. För de härvid erforderliga
förändringarna i skala, vanl. förminskning, stundom
även av projektion, komma särskilda
nätkonstruktioner, transportering med pantograf el.
fotografering el. speciella optiska anordningar till
användning. Jfr Ekonomiska kartverk. E.O.B.
Kartografiens historia är gammal; till mitten av
1800-talet betraktades kartografien som ett
hantverk, och först efter denna tidpunkt har en
förändring av denna uppfattning kommit till synes;
kartografien har blivit ställd i rad med andra
moderna vetenskaper, samtidigt med att
kartreproduktionen blivit en industri.
Vid utgrävning av staden Ga-Sur i
Babylo-nien ha hittats fragment, som antyda, att man
2,400 år f.Kr., kanske ännu tidigare, framställt
geografiska avbildningar av mindre områden på
lerplattor. I I4:e årh. f.Kr. under Ramses II
framställdes i Egypten på pergament tecknade
kartor över egyptiska guldgruvor; vidare märkes
en kilskriittavla av babyloniskt ursprung och
avbildande jorden. Man har klarhet om, att både
egypterna, babylonierna och fenicierna voro
bekanta med konsten att uppmäta och avteckna
land; med tiden lärde sig hebréerna och grekerna
av dem. De sistn:s osäkra uppfattning av
jordkretsen kom dem att inse behovet av särskild
projektion samt bestämda mått för
kartframställning; redan 300 f.Kr. förordades ett rätvinkligt
koordinatsystem för ortsangivning; 200 f.Kr. lade
Eratosthenes grunden till en vetenskaplig
kartografi genom att införa meridianer och paralleller
och försökte med stöd av mätningar att beräkna
jordens dimensioner. Hipparchos uppfann 150
f.Kr. den stereografiska och ortografiska
projektionen. Marinus från Tyrus fullständigade 100
f.Kr. Eratosthenes’ gradnät till en plattkarta, och
Ptolemaios från Alexandria uträknade 2 koniska
projektioner och 1 stereografisk för sin
världskarta. Romarna synas ha haft föga intresse för
geografiska kartverk av större omfattning men
hade det så mycket mera för katasterarbeten,
varav relikter ännu finnas i behåll. Därjämte
framställde romarna vägkartor över sitt väldes
viktigare delar. Världskartor, visande jorden
cirkelrund el. oval och utan gradnät, ha framställts
av araberna och även annorstädes under den
tidigare medeltiden (jfr T-karta). Under den
senare medeltiden framkommo i Italien, Spanien
och Portugal påfallande riktiga
”kompasskartor”*. På 1300-talet sammanställde man
portolan-kartor el. portolaner*. Svårigheten att
reproducera k. lade stora hinder i vägen för en mera
vidsträckt användning av desamma. Uppfinningen av
— 975 —
— 976 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
