Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katajev, Valentin Petrovitj - Katajev, Ivan Ivanovitj - Katakana - Katakaustika - Kataklas - Kataklastiska bergarter - Kataklysmteorien - Katakomber - Katakres - Katalan - Katalanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATAJEV
består av komedien ”Den blå halsduken”, som
spelades i Kujbysjev 1943 och kritiserades för att
den tog för lätt på kriget, och skådespelet
”Fadershuset” (1944), som behandlar
återuppbyggnaden i en rysk stad efter befrielsen från
tyskarnas ockupation. — K:s bror E v g e n i j K. är känd
som förf, under pseud. E. Petrov*. S.G.L.
Kata’jev [-if], Ivan I v a n o v i t j, rysk
författare (f. 1902), debuterade som lyriker 1921,
utgav den delvis självbiografiska romanen ”Hjärtat”
(1928), som skildrar en ung mans utveckling från
borgarson till proletär. Mest betydande av K:s
övriga romaner äro ”Hustrun” (1928) och ”Mjölk”
(1930). K. belyser med fin ironi de konflikter,
vilka uppkomma vid brytningen mellan gammalt
och nytt i det moderna Ryssland.
Kommunismens uppbyggnadsarbete utgör motivet för
skisserna i ”Fosterlandet” (1935). M.Fqt.
Kafakana, stavelsetecken i japanska språket*.
Katakaustika [-käu’-], fys., se Kaustika.
Katakla’s (av grek. katakla’n, nedbryta), geol.,
petrogr., genom tryck åstadkommen förändring av
mineralen i en bergart med hänsyn till deras
storlek (krossfenomen), optiska egenskaper (optiska
anomalier, ss. undulös utsläckning). Genom k.
förändras bergartens struktur, varvid ofta spridda
större korn komma att ligga omgivna av en
finkornig, sönderkrossad massa (kataklastisk
struktur, murbruksstruktur). Genom en starkare
tryckpåverkan kan bergarten övergå i mylonit el.
omvandlas genom nybildning av mineral. Jfr
Berg-artsmetamorfos. Hdg.
Kataklas’tiska bergarter, se Kataklas.
Kataklys’mteorien, se Geologi, sp. 520.
Katakomber [-åm’-] (ital. catacombe, av ovisst
ursprung), betecknar liksom hypogéer* gravkamrar
vid gångar sprängda el. uthuggna i berg. Den
allmänna beteckningen på urkristna
begravningsplatser är koimete’rion, lat. coemetPrium*. Tidigast
ser man k. använt om de vid San Sebastiano, Rom,
belägna, som kallas coemeterium ad catacum’bas. I
österlandet, där klippgravar mycket tidigt använts,
anlades under kristendomens första tid sådana
begravningsplatser, stundom i samband med
kult-byggnader ovan jord, bildande större nekropoler
(t.ex. i Egypten). I Europa fick katakombsystemet
störst utbredning i Italien, främst vid Rom, men
också i Neapel (S. Gennaro dei Poveri) och i
Apu-lien samt på Sicilien (särsk. vid Siracusa). K:s
egentliga tid äro de första kristna årh., innan
kristendomen (år 312) erkändes. Från ett förrum utgrena
sig gångar, stundom knappast 1 m breda; i dessas
sidor inhöggos fack (locfuli) för liken, och facken
täcktes med stenar, ofta prydda med inskrifter och
kristusmonogram el. andra symboler. Kyrkans
ledare begrovos i större kamrar (cubic’ula), vanl.
under uthuggna bågar (se Arcosolium). Stundom
har den döde nedlagts i en marmorsarkofag,
uppställd i en sådan kammare. Dessa senare
dekore-radesj ss. rummen i den klassiska forntiden, med
fresker, vilka snart fingo ett kristet innehåll; en
mångfald av kristussymboler och
kristusmonogram påträffas här, ävensom bilder av jungfru
Maria med Jesusbarnet och scener ur GT och NT,
framför allt Jesu underverk, varom dödsbönerna
■ofta tala. Vid Rom bilda k., tack vare den lätt
bearbetade tuffen, underjordiska serier av gångar,
ofta i flera våningar i en utsträckning, som
beräknats till 880 km. De äldsta äro Priscilla-k. och
Domitilla-k., stammande från i:a årh:s slut. De
förnämsta äro Calixtus-k., som innehålla den
heliga Cecilias grav samt den stora ”påvekryptan”
med de första romerska biskoparnas gravar. I de
större kamrarna kunde de troende i mindre antal
samlas till bön el. dödsmässa. Ovan k. byggdes
emellertid gärna ett oratorium. K. upphörde att
användas som begravningsplatser o. 400 och
övergåvos under äldre medeltid. Kvarlevorna av
ett stort antal martyrer överfördes då till
kyrkor i staden. K. återupptäcktes 1578 och ha
under 1800-talet i stor utsträckning, framför allt
tack vare G. B. De Rossi, blivit återupptagna.
Vid Rom och i Apulien finnas också judiska
k. — Namnet k. har också tillagts senare i berg
insprängda begravningsplatser (se t.ex. Jajce) el.
t.o.m. underjordiska stenbrott från nyare tid
(Paris, Wien). — Litt.: G. B. de Rossi, ”La Roma
sotterranea cristiana” (3 bd, 1864—77); V.
Schult-ze, ”Die Katakomben von San Gennaro dei
Poveri in Neapel” (1877); J. Führer & V. Schultze,
”Die altchristlichen Grabstätten Siziliens” (1907) ;
J. Wilpert, ”Die Malereien der Katakomben
Roms” (2 bd, 1903); P. Styger, ”Die römischen
Katakomben” (1933); G. Hagelin, ”Roms k.”
(1948). [EWJK.H.
Katakre’s (grek. katach’resis, missbruk, till kata’,
mot, och chresis, bruk), sammanställning av till
betydelsen motsatta el. oförenliga ord, mest stötande,
då inbillningen alldeles vägrar att följa med. T.ex.
”han bragtes till tiggarstavens rand” (jfr
”avgrundens rand”), ”hon gav liv åt ett dödfött barn”,
”tidens tand läker alla sår”. I många fall, då
betydelseväxling hos ett ord ägt rum, stöta dock
dylika k. föga el. intet, om de också stundom ge
anledning till skämt, t.ex. ”kvinnlig
barnavårds-man”, ”tennsoldater av bly” o.s.v. Fullt
oantastliga äro naturligtvis likartade
ordsammanställningar, där ett av de i k. ingående orden alldeles
förlorat sin grundbetydelse, s.k. et y mo 1 ogi
s-ka k., t.ex. järngryta (gryta betyder eg. stenkärl).
Jfr Oxymoron. E.H
Katala’n, invånare i Katalonien.
Katala’nska litteraturen är i sin begynnelse blott
lokalt skild från den provensalska, sedermera även
språkligt. Den börjar med en homiliesamling (o.
1100); vid mitten av 1100-talet framträder en
trubadurlyrik, liknande den provensalska, företrädd
av Berenguer de Palol (Paradol,
Para-zol), G u i 1 1 em de Cabestany (båda från
Roussillon), Cerveri de Girona (början
av 1200-talet) m.fl., vilkas språk är provensalska.
Denna lyrik förföll dock snart, och inrättande av
Jocs florals* kunde ej rädda den. Lyriken
efterträddes emellertid under 1200-talets senare hälft
av en blomstrande prosa, som på historiens,
rättens, filosofiens och religionens områden uppvisar
betydande alster, ss. några krönikor och verk av
R a m 6 n Lull* och franciskanmunken E x
i-m è n i q (1340—1409; se även nedan). De
förnämsta krönikorna äro den, som tillskrives J
a-k o b I av Aragonien och skildrar hans regering,
samt Ramön Munta ne r s ”Crönica”. Eximèniq
— 1031 —
— 1032 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
