Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katsukawa el. Katsugawa - Katsura, Taro - Katsushika - Katt, tamkatt - Katten i folktron - Katt (krigsväsen) - Katt (sjöväsen) - Katta - Katta ankare - Kattara-depressionen, -sänkan - Kattarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATTARP
närsfamilj. Namnet bars även som
skolbeteck-ning av eleverna till Shunsho*, målare av
Ukiyoye-skolan och träsnittstecknare. Skolan,
som hade sitt säte i Edo, leddes efter Shunsho
av Shunei (1762—1819); bland eleverna märks
framför allt Shunro (se Hokusai).
Katsura, T a r o, furste (sedan 1911), japansk
statsman (1848—1913), fick sin militära
utbildning i Tyskland och spelade en betydande roll
vid japanska arméns reorganisering på 1880-talet,
var div.-chef i kriget mot Kina 1894—95,
krigsminister 1890—1900, premiärminister 1901—05,
varunder han, stödd av Ito och genro, ledde den
politik, som över ententen med England 1902
och kriget mot Ryssland 1904—05 förde Japan
fram till dess stormaktsställning, 1908—II ånyo
premiär- (och finans-)minister genomförde han
Koreas annexion 1910 och träffade
överenskommelser med Ryssland ang. Manchuriet. I dec.
1912 blev K. för sista gången premiärminister,
men då ministären tillkommit med stöd av
oansvariga rådgivare inom genro och allvarliga
oroligheter utbröto i Tokyo, avgick K. i febr. 1913;
han avled några mån. senare. K. företrädde
utpräglat konservativa synpunkter och kände sig
ansvarig endast inför kejsaren, icke inför
parlamentet. C.
Katsushika [-Ji-], målare, se Hokusai.
Katt, t a m k a 11, Felis ocrea’ta domes’tica
(ca-tus), art av kattsläktet, härstammar från den n
u-biska katten, Felis ocreata, en i ett flertal
raser över Afrika, Syrien och Arabien utbredd form,
som till storlek och ofta även färgteckning liknar
tamkatten. Från den europeiska vildkatten, som
ej ingår i k:s stamträd, skiljer den sig bl.a. genom
delvis nakna trampdynor och den mot spetsen
något avsmalnande svansen. Domesticeringen
skedde under 5:e och 6:e dynastien i Egypten, där k.
var helgad åt den katthuvade gudinnan Bast. Till
s. Europa kom den under i:a årh. e.Kr., betydligt
senare till Mellaneuropa, där den ännu under
1300-talet var sällsynt. Numera är den spridd över hela
världen och saknas blott i arktiska områden och
hos nomadfolk. K. har två parningstider om året,
och de 5—6 ungarna äro blinda de första 9 dygnen.
Av k. finnas många färgvarieteter, ss. svarta, vita,
gula, blågrå, tigerfärgade och fläckiga, men blott
få raser. I allm. bruka katterna indelas i k o r
t-h år i ga och långhåriga (persiska k. el.
chorasan-k.). Till den första gruppen höra de
flesta k., bl.a. de flesta svenska k. Till de
kort-håriga k. hör birmakatten, som är ljust
krämfärgad med ansikte, öron, svans och fötter
bruna. Hannen har en gulvit, uppåtriktad
hårtofs mellan de stora ögonen. Korthåriga äro
också abessinska katten, oftast brun med
svarta öronspetsar och gula ögon, samt den s i
a-mesiska katten. Den senare är gracilt
byggd, och färgen varierar från krämgul till
chokladbrun. Ryggen är mörkare än buken.
Ansikte, öron, svans och fötter äro bruna—svarta.
— Väl bekanta äro de svanslösa k. från ön
Man, mankatter. Dit ha de sannol. kommit
från Japan. Anlaget för avsaknad av svans är
ur ärftlighetssynpunkt dominant över anlaget för
lång svans. Svanslösa k. finnas också i Sverige.
— Mest bekant av långhåriga el. persiska k. är
angorakatten, som härstammar från
Mindre Asien. I Sverige är av angorakatter den vita
den vanligaste (helvita k. äro ibland döva), men
också andra färger förekomma, ss. svart, blå,
strimmig, orangegul, krämgul, brun och
silvergrå. H.Bn;Dhl.
Katten i folktron. Till k. har sedan gammalt
knutits åtskillig folktro och folksed. K. har
sålunda givit upphov till tydor av olika slag;
genom att ge akt på k:s beteende har man t.ex.
trott sig kunna förutsäga väderleksförhållanden,
dödsfall m.m. Inom magi och folkmedicin möta
många föreställningar om k., och påfallande är
den ambivalens i inställningen, som här
kommer till synes. Än anses k. bringa lycka, än
olycka. En död k., nedgrävd under tröskeln, förde
sålunda olycka i huset, medan å andra sidan ett
av de vanligaste byggnadsoffer, som vidtogs för
att försäkra sig om lycka, utgjordes av en k.
Att döda en k. har ganska allmänt ansetts
farligt, och bl.a. i Sverige har avlivningen av en
k. betraktats som ”oärligt” arbete, vilket
överlämnades till rackaren. övernaturliga k. var ett
omtyckt motiv i gaelisk folkdiktning. B.Egt.
Litt.: A. Nylén, ”Våra sällskapskatter” (1936).
Katt, krigsv., ett på rullar rörligt trätorn, som
under gamla tider användes för stormning av de
städerna omslutande höga fästningsmurarna.
Katt, sjöv., äldre straffredskap, bestående av
en tågända med knutförsedda snärtar, vanl. 9
till antalet (”den niosvansade k.”). Jfr Knutpiska.
Katta. 1) Honkatt. — 2) Art bland halvaporna*.
Katta ankare, sjöv., se Kattgina.
Kattara-depressionen, -s ä n k a n, i Egypten,
se Depression.
Kattarp, socken i Luggude hd i Malmöhus län
och församling i Välinge och Kattarps pastorat
i Luggude n. kontrakt av Lunds stift, mellan
Ängelholm och Hälsingborg; 22,92 km2, därav
22,71 land; 1,753 inv. (1949). K. är slättbygd med
åkern utgörande 84 °/o av landarealen,
skogsmarken endast 6 °/o. Stationssamhället Kattarp
(429 inv. 1946) är knutpunkt för
statsbanelinjer-na Hälsingborg—Ängelholm och Åstorp—Mölle;
kemisk-teknisk industri. Vid den sistn. banan
ligga samhällena Hasslarp* och Mjöhult, det
senare dock huvudsaki. inom Farhult*. Största
egendomarna äro Svedberga och östrabygård.
Av den romanska gråstenskyrkan från o. 1200
— 1069 —
— 1070 —
Mankatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
