Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kirkeby, Anker - Kirkebö - Kirkehellaren - Kirkenes - Kirke og kultur - Kirkhellaren, Kirkehellaren - Kirkholm - Kirkhope, Baron of - Kirkkilisse - Kirkkonummi - Kirklareli (Kirkkilisse) - Kirkpatrick, Sir Ivone - Kirkuk, Kerkuk - Kirkwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIRKEBÖ
1884), från 1907 medarbetare i tidn. ”Politiken”,
där hans synnerligen smidiga penna behandlat
snart sagt alla ämnen: reportage, politik, teater,
litteratur o.s.v. En bred optimism, en livlig
fantasi, ett flödande föredrag och ett
utomordentligt sinne för allt aktuellt har gjort honom till
en av de ledande i nyare dansk journalistik. K.
har utg. bl.a. ”Evige Tanker” (1923; sv. övers.
1925) och ”Pressen” (1932).
Kir’kebö, ett samhälle på Strömö, en av
Färöarna, vilket var det medeltida biskopssätet och
alltjämt är ett kulturcentrum för öarna. Från
medeltiden kvarstår en sockenkyrka. Den i sengotik
påbörjade domkyrkan blev aldrig fullbordad.
Kirkehellaren, se Kirkhellaren.
Kir’kenes [c-], hamnplats och industriort i
Sör-Varanger hd, Finnmark fylke, Norge, vid en s.
sidogren av Varangerfjord; c:a 2,100 inv. (1946).
Före 2:a världskriget, under vilket K. blev utsatt
för upprepade luftbombardemang och nästan helt
och hållet förstört, hade K. ung. dubbelt så stort
inv.-antal. Vid Björnevatn 9 km s. om K. ligga
de av ab. Sydvaranger ägda järnmalmsgruvorna
(jfr Sör-Varanger), vid vilka driften beräknas
komma i gång igen i slutet av 1951. Malmen från
dessa gruvor anrikas i K. F.I.
Kirke og kultur [c-] (urspr. ”For kirke og
kultur”), norsk tidskrift, grundad 1894 av Ch. Bruun
och Th. Klaveness; den vill med klart medgivande
av den spänning, som på många punkter finns
mellan kyrkan och den sekulariserade kulturen,
betona båda parternas gemensamma uppgifter
och arbetsmöjligheter. Utgivandet av K.
inställdes i slutet av 1942, men sedan 1946 har den
åter utkommit. Nuv. utg. biskop E. Berggrav.
Kir’khellaren [c-], Kirkehellaren, en av
Norges viktigaste stratigrafiska fyndplatser,
belägen på en av öarna i ögruppen Træna utanför
Hel-gelandskusten. K. är en imponerande stor grotta,
45 m djup, drygt 30 m hög och c:a 20 m bred,
vilken i skilda omgångar varit bebodd från
mellanneo-litisk tid t.o.m. medeltiden. Den utgrävdes av G.
Gjessing 1937—38. Mitt i grottan låg ett stort
klippblock, Altaret, som före undersökningen
höjde sig 3 m över hålans golv. Vid främre
kanten av Altaret påträffades en kraftig mur, som
gick tvärs över grottan. Framför muren gjordes
inga fynd, men innanför den framgrävdes 33
gravlagda individer; de flesta voro från
medeltiden, men några kunde dateras till äldre
järnåldern. Gravarna voro lagda i ett kulturlager,
bestående av träkol, djurben och snäckskal, som
på en del punkter hade en mäktighet av upp till
3 m. Tvärmuren visade sig vara hela 3 m hög
och uppbyggd av sten, som tagits ur grottans
botten, varigenom en djup grop med lä skapats
omedelbart innanför muren. I denna grop hade
de första människorna i grottan bott. Det
understa, äldsta lagret bestod endast av träkol och
djurben. I lagrets undre del påträffades
uteslutande den äldre stenålderns redskapsformer, bl.a.
en skivyxa av kvarts. Högre upp bestod
kulturlagret till stor del av snäckskal, framför allt
PateWa vulga’ta och Litori’na litoKea. Gränsen
mellan det svarta lagret och skal-lagrets understa
del kunde, tack vare fynden av en bennål och
en skafthålsyxa, säkert dateras till senneolitisk
tid. Då ett av redskapen i bottenlagret, en
blockskrapa, tillverkats av en slipad yxa, kan det
anses troligt, att den äldsta bosättningen i K. ägt
rum under första hälften av mellanneolitisk tid
(gånggriftstiden). Efter mitten av denna period
visade sig de första skifferredskapen, och dyl.
redskap ha sedan varit i bruk åtm. till slutet av
bronsåldern, kanske även i tidig järnålder.
Kronologien är säkrad genom förekomsten av
syd-skandinaviska importföremål på olika nivåer i
lagerföljden. Fynden i K., sammanställda med
andra fynd från Træna, ge belägg för att skiftet
mellan äldre och yngre stenålder i denna del av
Norge skedde först under den mellanneolitiska
tidens senare del och att man för denna trakt
icke har att räkna med någon egentlig
brons-ålderskultur. — Litt.: G. Gjessing, ”Trænfunnene”
(1943)- . C. A. A.
Kirkholm, lett. Salaspils, ort i Lettland vid Düna,
c:a 18 km s.ö. om Riga. En svensk här på o. 10,000
man under Karl IX:s eget befäl blev här 17/g 1605
besegrad av 3,500 polacker under Chodkiewicz.
Genom ett anfall av det polska lätta rytteriet och
dettas låtsade flykt lockades Karl IX att uppgiva
sin omsorgsfullt uttänkta försvarsgruppering. Då
polackerna nu gingo till anfall, visade sig det
svenska rytteriet som vanligt ingalunda vuxet det
polska, och även fotfolket dukade under trots sin
stora överlägsenhet i antal. K. själv räddades
endast genom H. Wredes självuppoffring.
Svenskarna förlorade ung. 2/s av sin styrka. För krigets
gång betydde K. föga, men det visade till fullo
det dåv. svenska krigsväsendets underlägsenhet
under det polska och kan betraktas som den
negativa utgångspunkten för Gustav II Adolfs
epokgörande reformer. P.S.
Kirkhope [ka’khåup], Baron of, se
Cun-ningham 1), Andrew B.
Kirkkilisse, stad i Turkiet, se Kirklareli.
Kirkkonummi [kir’kånomi], finska namnet på
Kyrkslätt.
Kirklareli (tidigare Kirkkilisse),
huvudstad i vilajetet Kirklareli (5,660 km2, 178,382 inv.
1945) i europeiska Turkiet, 60 km ö. om
Adria-nopel; c:a 16,000 inv. Handelscentrum med
strategiskt betydelsefullt läge. Jfr Balkankrigen 1912
—13, sp. 1213.
Kirkpatrick [kakpät’rik], Sir Ivone
Augusti-ne, brittisk diplomat (f. 1897), inträdde på den
diplomatiska banan 1919, var kontrollör för den
brittiska radions europeiska utsändningar 1941—
44, understatssekr. i utrikesministeriet 1945—48.
K. blev 1949 chef för utrikesministeriets tyska avd.
och utnämndes i mars 1950 till brittisk
överkommissarie i Tyskland efter general Brian Robertson.
Kirkuk’, K e r k u k, stad i det inre av n.ö.
Irak c:a 150 km s.ö. om Mosul; 30,000 inv., av
vilka många äro kurder. Ändpunkt för en
järnvägslinje från Bagdad. Stora fårmarknader. K.
ligger i Iraks mest produktiva oljefält (upptäckt
1927), vilket med stora rörledningar står i direkt
förbindelse med Haifa och Tripolis vid
Medelhavet. I stadens närhet ha gjorts märkliga fynd
av kilskriftstavlor från 2:a årtusendet f.Kr. — K.
intogs av arabiska styrkor i april 1941 men
återerövrades inom kort av brittiska trupper. V.Hn.
Kirkwall [kYkpål], huvudstad på Orkneyöarna,
— 139 —
— 140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
