Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kommitté - Kommittent - Kommitterade till tryckfrihetens vård - Kommod - Kommondor - Kommun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgift, vanl. av utredande el. granskande art. I
sht användes k. som beteckning för ett för
tillfället skapat förvaltningsorgan, som direkt el.
indirekt tillsättes av K.m:t för att, när de ord.
myndigheterna av brist på tid el. förmåga ej
ansetts kunna fullgöra det, utreda viss fråga och
i eget namn och på eget ansvar avge ett
yttrande, s.k. k.-betänkande, som sedan är ämnat
att läggas till grund el. åtm. tagas till
utgångspunkt för ett statsmakternas beslut. Vid sidan
av dessa sakkunnigkommittéer, som
tillkommit för att komplettera och avlasta den
ord. förvaltningen, har sedan 1800-talets mitt
även vuxit fram ett beredningsväsen med
politisk syftning, de parlamentariska k., åtm.
till större delen bestående av riksdagsledamöter,
vilka insättas däri icke främst för att tillföra
utredningsarbetet särskild sakkunskap utan för
att genom sin politiska ställning och verksamhet
trygga en omstridd frågas lösning i och genom
folkrepresentationen. I praktiken är det ofta
svårt att draga någon skarp gräns mellan dessa
båda olika typer av k. — K.-väsendet har gamla
traditioner i svenskt statsliv. Redan under
1600-talet började det växa fram i viss anslutning till
ständermötena. Efter hand frigjorde sig dessa
sakkunnigberedningar från denna anknytning, och
fullt fristående kungl. k. kommo i stället. Det
var eg. endast den rent sakligt beredande
uppgiften dessa k. fullgjorde. För den politiska
sidan av uppgiften förelågo knappast några
förutsättningar, förrän riksdagen intagit ställningen
som en med K.m:t sidoordnad och jämställd
politisk maktfaktor. Detta skedde först på
1800-talet, och sedan dess ha k. också fått en
alltmera betydelsefull plats i det svenska
statsskicket. På sina håll inom riksdagen har
k.-väsendet i våra dagar rent av betecknats som ett
av våra allra värdefullaste instrument för ett
folkligt inflytande på lagstiftningen och
reformpolitiken. Under de senaste årtiondena har det
statliga k.-väsendet upprepade ggr, senast 1946,
gjorts till föremål för översyn dels ur
statsfinansiell synpunkt för att pressa ner de högt
uppdrivna kostnaderna, dels ur
rationaliseringssynpunkt för att ernå större planmässighet och
effektivitet i utredningsarbetet. — Till en början
utsågs alltid k:s hela personal av K.m:t i
statsrådet. Efter 1800-talets mitt började K.m:t
bemyndiga en departementschef att tillkalla
sakkunniga att inom departementet biträda vid en
frågas beredande; dessa betecknas i allm. icke
som k. Betr. allmänna regler för k:s arbete,
ersättning för k.-uppdrag o.d. gäller k.k. 28/6 1946
med vissa bestämmelser ang. k. (k.-kungörelsen).
Jfr Kommission och Sakkunniga. — I Norge är
k. benämning på motsvarigheten till de svenska
riksdagsutskotten. Jfr Committee. — På
offentligt uppdrag utgåvos av E. Thyselius förteckningar
över 1809—1903 avgivna k.-betänkanden (2 bd,
1896—1904); långt framskridna förarbeten ha
gjorts för en fortsättning härav fram till 1945.
I den ”Berättelse om vad i rikets styrelse sig
tilldragit”, som regeringen avger till varje
riksdag, lämnas redogörelser för pågående och senast
avslutade k.-arbeten. I ”Förvaltningsrättslig
tidskrift” ges sedan 1938 fortlöpande uppgifter om
direktiven för utredningar inom förvaltningens
område, som föranstaltas med stöd av K.m:ts
beslut, och om k.-betänkanden o.d. Dessa senare
föreligga i stor utsträckning i tryck, från 1922 i
publikationsserierna ”Statens offentliga
utredningar” (jfr f.ö. G. Hesslén, ”Det svenska k.-väsendet
intill år 1905”, 1927).
H.Ci.
Kommittent’ (av lat. committ’ere, anförtro),
uppdragsgivare, särsk. i kommissionsförhållandet (se
Kommission 2); även väljare.
Kommitte’rade till tryckfrihetens vård, se
Tryckfrihetskommittén.
Kommo’d (lat. comm’odus, passande, bekväm, av
mod’us, mått), som adj.: bekväm, maklig; som subst.
(förk. av äldre natt-, sängkommod; jfr ty. och da.
Kommode, byrå): lågt golvskåp för toalettporslin
o.d., eg. bekvämlighetsskåp.
Kommondor [-å’r], hundras, se Hundar, sp. 942.
Kommu’n (ytterst till lat. commu’nis,
gemensam), en av staten auktoriserad, med
beskattningsrätt utrustad ortsmenighet, som dels äger
att mer el. mindre självständigt vårda sina
angelägenheter, dels har att fullgöra vissa av staten
pålagda uppgifter. K. är icke endast en
personsammanslutning, den är också territoriellt
avgränsad. Man skiljer mellan
primärkommuner, d.v.s. lands- och stadskommuner, och
sekundärkommuner, t.ex. länskommuner
(landsting) i Sverige, amtskommuner i Danmark,
departement och arrondissement i Frankrike.
Med k. förstås nedan endast primärkommuner. I
vissa länder finns jämte den borgerliga k.
en kyrklig k. el. församling*. I länder, där
decentralisation är rådande, inta k. i allm. en
ganska självständig ställning gentemot staten;
motsatt förhållande råder i länder med
centraliserad förvaltning. England plägar sedan
gammalt anföras som typen för en stat med
utvecklad kommunal självstyrelse, medan
Frankrike brukat anföras som typen för en stat
med centralisation av förvaltningen. I båda dessa
länder och i flera andra, som tillhöra samma
typer, har emellertid en tendens gjort sig
gällande att modifiera hittills rådande system. I
England har statens kontroll över k. steg för
steg skärpts, i Frankrike har däremot, särsk.
efter antagandet av 1946 års författning, k:s
självbestämmanderätt ökats. I totalitära stater
kan självfallet icke finnas plats för någon sådan
rätt; i det nazistiska Tyskland var den
kommunala självstyrelsen helt förkvävd, i det fascistiska
Italien funnos visserligen korporativt utsedda
kommunalråd, men dessa saknade beslutanderätt.
De kommunala myndigheterna i Sovjetunionen
äro obundna av lag och ha sålunda formellt stor
befogenhet; de utgöra dock endast lokala organ
för statsmakten. I de flesta länder ha lands-
och stadskommuner olika
organisationsformer. Den moderna utvecklingen har dock
mångenstädes lett till större likformighet dem
emellan; i Nederländerna finns sedan mycket
länge ingen kommunalorganisatorisk skillnad
mellan lands- och stadskommuner. Ett annat
iögonfallande drag i nutidens kommunala liv är den
ökade samverkan mellan skilda k. för
lösandet av gemensamma uppgifter, där man ej
för att nå samma syfte sammanslår mindre k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
