Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kor-ton el. kör-ton - Kortord - Kortregister - Kortrijk - Kortryttare - Kortskalle - Kortskott - Kortsluten motor, kortsluten asynkronmotor - Kortslutning - Kortslutningsreaktioner, kortslutningshandlingar - Kortslutsbroms - Kortslutsrotor - Kortspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORTORD
Franska spelkort, tillverkade i Rouen 1659.
Ur H. R. d’Allemagne, ”Les cartes å jouer”.
ändringar. 1858 fastslogs ettstrukna a med 435
dubbelsvängningar pr sek som ”normal-a”. Jfr A.
Kortord, språkv., se Kortform och Kortnamn.
Kortregister, se Kortsystem.
Kor’trijk [-réik], stad i Belgien, se Courtrai.
Kortryttare, se Kortsystem.
Kortskalle, se Huvudform.
Kortskott, bot., dvärggren*.
Kortsluten motor, kortsluten
asynkronmotor, en för trefasström el. genom särskild
startlindning för enfasström anpassad
induktions-motor, vid vilken rotor-”lindningen” är
permanent kortsluten (kortslutsrotor, ek o r
r-bursrotor). På gr. av den höga
startströmmen utföras k. vanl. endast i mindre enheter,
endast undantagsvis med större effekt än 10 hk.
— Jfr Elektriska maskiner, sp. 350.
Kortslutning, se Elektrisk kortslutning.
Kortslutningsreaktioner, kortslutning
s-handlingar, psykol., benämning på de plötsliga
och närmast reflexartade handlingar, som kunna
komma till stånd vid stark upprördhet. Vid k.
förefaller det, som om hjärnan upphört att arbeta
på gr. av vrede el. skräck men individen i fråga
ändå utför, oftast fullständigt oändamålsenliga,
handlingar.
Kortslutsbroms, anordning vid elektriska
spårvägs- och kranmotorer för likström, bestående däri,
att motorerna vid bromsning kopplas så, att de
arbeta som generatorer, kortslutna över s.k.
bromsmotstånd. Rörelseenergien omformas alltså till
elektrisk energi, som i sin tur i motstånden övergår
till värme.
Kortslutsrotor, elektrotekn., se Kortsluten motor.
Kortspel. K:s äldsta historia är höljd i dunkel;
all sannolikhet talar emellertid för att det
stammar från Orienten och tillkommit under påverkan
av schackspelet, vars symbolik, kampen mellan
olika kungar och deras trupper, återgår i k. Som
förmedlare av k. till Europa ha nämnts såväl
korsfararna som morerna i Spanien; det enda, som
med visshet kan sägas, är, att från 1300-talets
senare hälft från olika håll i s. Europa notiser
om k. dyka upp, medan det i tidigare skrifter,
av bl.a. Petrarca, Boccaccio och Chaucer, där
tidens förströelser behandlas, är fullständigt okänt.
Särskild uppmärksamhet har man fäst vid en
uppgift i en krönika från Viterbo, Italien, i vilken
uppges, att k. 1379 infördes i Viterbo av
sarace-nerna, men uppgiften är av åtskilliga skäl
misstänkt. Pålitlig är däremot en notis i den franske
konung Karl VI :s skattmästares räkenskaper 1392
(el. 1393), att det då utbetalades ersättning till en
målare för några serier spelkort, liksom ock en
1398 i Paris utfärdad förordning, som inskränker
rätten till k., visar, att detta redan då nått en
viss omfattning. Den äldsta notisen i Norden om
k. (”karthenspel æller annan leek um pæninga”)
förekommer i Peder Månssons ”Stridskonst”,
skriven o. 1522 men återspeglande förhållandena i
Sturetidens Sverige. — De äldsta spelkorten
voro målade för hand men började snart utföras
i träsnitt (med senare pålagd färg), vilket just
o. 1400 blev känt i Europa; fabrikation av dyl.
kort fick ett centrum särsk. i staden Ulm. Tidigt
kan man särskilja två typer av kort: 1) den typ,
ur vilken vår vanliga kortlek utvecklat sig, och
2) tarokkorten (se Tarok), vilka utom de 4
färgerna med sina vardera 13 kort hade en extra
serie figurkort och inalles 78 olika kort; det är på
denna typ de svenska killekorten (se Kille)
återgå. Bakom de nu gängse spelkortstyperna med 4
”färger” (hjärter, ruter, klöver, spader; ang.
etymol. se de särskilda art.) å 13 kort ligger en
lång utveckling, liksom ock ”honnörerna” (äss,
kung, dam, knekt) först småningom fixerats. De
olika färgerna el. sviterna betecknades sålunda
urspr. genom mycket varierande märken, fåglar
el. andra djur, människofigurer o.s.v., men
förenklades och standardiserades småningom, varvid
i olika länder olika typer utvecklade sig, i Italien
och Spanien mynt, bägare, svärd och stavar, i
Tyskland och Holland hjärtan, bjällror, löv och
ekollon, i Frankrike och England hjärtan, rutor,
klöverblad el. liljor samt spetsigt spadformade
märken; de franska typerna ha i huvudsak utträngt
de övriga. Figurkorten voro urspr. kung, riddare
och knekt, men på 1400-talet intog drottningen,
damen, riddarens plats. Från samma årh:s mitt
äro figurerna ofta försedda med namn, varvid
allehanda populära personligheters kommo till
användning. Antagligen såsom symboliserande de fyra
världsmonarkierna blevo som kunganamn Charles
(Karl den store), Caesar, Alexander och David
vanliga redan under 1400-talets förra hälft och
ha bibehållit sig till våra dagar, medan för
drottningarna av icke fullt utredda skäl stadgade sig
Judit, Rakel, Argine (antagl. anagram till lat. re-
— 928 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
