Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Expressionism - Expressionism inom litteraturen - Expressionism inom musiken - Expressionism inom teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EXPRESSIONISM
detaljer och färger utan blir fattat som helhet,
som symbol för djupa lagar el. stora lidelser. E:s
syntetiska, antinaturalistiska strävan präglar även
diktverkets form, gör den mera summarisk och
allmängiltig. Genom förenkling bringas uttrycket
till ökad intensitet. Artiklar, konjunktioner och
biord försvinna. För att forcera berättelsens
tempo göras satserna ofta korta och avhuggna. E:s
stil ”hastar andfådd framåt för att anpassa sig
efter skeendets rytm”. Denna strävan att nå livets
rytm har satt särsk. märkbara spår i e:s drama.
Framställningen av det inre livet sker genom
typgestalter, ofta endast angivna genom appellativer
(kvinnan, fadern, barnet). För den
expressionistiska prosan blev det icke längre nödvändigt med
ingående psykologiska studier. Dristigt kastar den
sig från ett själsläge till ett annat, utan att mycket
sysselsätta sig med motiveringar. I lyriken har
e. tagit sina kanske starkaste uttryck. Här står
den i intimt samband med den nya livskänslan
från åren omkr. i:a världskriget. — Den litterära e.
har haft bestämmande inflytande på en mängd
olika litterära skolor. Att helt följa dess
utveckling och utbredning är ännu omöjligt;
suggestioner och påverkningar ha korsat varandra, och
e:s formella ideal har ofta förändrats och
förskjutits. En mängd sidoskott och
kontaminatio-ner med andra modernistiska företeelser bidra
också att göra den synnerligen svår att avgränsa.
Sin starkaste blomstring inom litteraturen har
rörelsen haft i Tyskland. Det är också framför
allt där, som namnet e. kommit till användning
som litterär term. I den tyska diktningen visar sig
också rörelsens samband bakåt i tiden — med
tysk och fransk 1800-talssymbolism — tydligare
än annorstädes, även om det just var i
Tyskland, som de moderna diktarna kraftigare än i
det övriga Europa hävdade sin egenart. En
mängd programdeklarationer tillkommo under den
expressionistiska diktargenerationens kampår vid
tiden för i:a världskriget. Av stor betydelse var
t.ex. Hermann Bahrs ”Expressionismus” (1916),
Th. Däublers ”Der neue Standpunkt” (1916) och
Kasimir Edschmids ӆber den Expressionismus
in der Literatur und die neue Dichtung” (1919).
Inom den expressionistiska lyriken i Tyskland
visar sig dels en svärmiskt religiös riktning,
som i Franz Werfel har sin främste representant,
dels en mera livsbejakande med företrädare som
Däubler, Stadier, Trahl och Ehrenstein. Till
Tysklands expressionistiska prosakonst kunna
Edschmid och Heinrich Mann räknas. Även
Franz Kafka stod i beroende av
strömningen. Sina största triumfer har e. emellertid
firat inom dramatiken (R. Goering, Sternheim,
Fr. von Unruh och W. Hasenclever). Avgörande
betydelse för den dramatiska e. har August
Strindberg haft. Det är framför allt i hans
senare dramatik, t.ex. ”Ett drömspel”, som e. i
Tyskland liksom i det övriga Europa funnit
viktiga förebilder. Även för den svenska e. har
naturligtvis Strindberg haft stor betydelse. Det
är främst med utgång från honom och den
tyska expressionismen, liksom även med
impulser från modern fransk målarkonst, som Pär
Lagerkvist skapat sitt expressionistiska program,
tidigast framlagt i broschyren ”Ordkonst och
bildkonst” (1913). Jämte Hjalmar Bergman är
Lagerkvist den främste möderne expressionistiske
dramatikern i Sverige. Det är framför allt han,
som genom sina skådespel berett plats för e. på
svensk scen. För den svenska e:s prosa har
kontakten med anglosachsisk litteratur varit av
största betydelse. Inom romanen har den
irländske förf. James Joyce varit den viktigaste
suggestionskällan, men även den amerikanska s.k.
hard-boiledlitteraturen har under 1920- och
30-talen satt märkbara spår i svensk diktning. Av
lyriker står Walt Whitman främst bland e:s profeter.
Hans ”Leaves of grass” vann en stark läsekrets i
Norden under e:s expansionsår. Framför allt står
en rad moderna finlandssvenska lyriker, Edith
Södergran, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell, i
beroende av rörelsen. Inom rikssvensk lyrik är
Birger Sjöberg i ”Kriser och kransar” e:s främste
företrädare. I.Hlm.
Expressionism inom musiken avser den
moderna musikens obenägenhet att skildra yttre
händelser, bilder o.d., i det att den blott vill avspegla den
inre musikaliskt-konstnärliga upplevelsen, frigjord
från all yttre iakttagelse. Karakteristiskt för den
expressionistiska musiken är samtidigt dess
sökande efter helt nya former, med vilka dessa inre
musikaliskt-konstnärliga upplevelser kunna
uttryckas. Beteckningen e. är såtillvida olyckligt vald
för en speciell stilriktning inom tonkonsten, som
all musik är expressiv, d.v.s. är uttryck för
själsliga upplevelser. E.A.
Expressionism inom teatern var liksom i konsten
en reaktion mot impressionismens
verklighetsskildring, realismens detaljarbete och naturalismens
krav på noggrann avbildning av naturen. Den
uppenbarade sig i många former och hade även
inom teatern, framför allt i teatermåleriet,
förgreningar i samtida el. senare rörelser, ss.
kubism, konstruktivism, futurism, naivism,
primi-tivism och surrealism. I allm. brukar man dock
med e. inom teatern mena den rörelse, som
uppstod i Tyskland ung. vid tiden för i:a
världskrigets utbrott 1914 och slog ut i full blom i
tysk teater under de första efterkrigsåren. Som
enhetlig företeelse var den alltså i stort sett
begränsad till 1920-talets teater och dog också ut
med detta årtionde, ehuru e. som idé ännu utövar
en viss inverkan på teaterkonsten. E:s huvudtes
är åsikten om regissörens, skådespelarens och
teaterdekoratörens villkorslösa frihet att uppfatta
det givna motivet. Skapandet måste vara ett
subjektivt uttryck för en inre upplevelse, och
detta absoluta krav fick ej svikas, även om det
skulle ske på bekostnad av den yttre likheten.
För konstnären var det viktigare att få ett grepp
om dramats själ än att få en illusion av
verklighet. Med denna absoluta frihet att gestalta
motivet följde även friheten att, om så erfordras,
förändra el. överdriva verklighetsbilden, ant. nu
detta skedde genom olika nyanser i
skådespelarens uttrycksmedel, t.ex. i deklamation el.
åt-bördsspel, el. i nya djärva scenbildsexperiment
och principer för ljussättning. Framför allt i
sistn. avseenden erbjödos oanade möjligheter för
en regissör med fantasi att skapa en föreställning
i e:s anda. Scenbilden skulle få en viss
allmängiltig abstrakt karaktär. Målet var m.a.o. att
— 29 —
— 30 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
