Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - de Falla, Manuel - Fallada, Hans (Rudolf Ditzen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALLADA
de Falla [faTia], Manuel, spansk tonsättare
och pianist (1876—1946). Av sin katalanska
moder, som även ledde hans första undervisning, hade
F. fått i arv en utpräglad musikalisk begåvning,
och när han vid 17 års ålder hade lyssnat till sin
första symfonikonsert, mognade hos honom
definitivt beslutet att ägna sig åt musik. Vid
Madrid-konservatoriet blevo
hans lärare José
Fra-gö i piano och Felipe
Pedrell i komposition.
Pedrell var en
entusiastisk förespråkare
för den spanska
folkmusiken, vilken för
honom framstod som
en naturlig grundval
för en renässans av
spansk konstmusik,
helt olika den dialekt,
som på kontinenten
av icke spanska
tonsättare hade inaugu-
rerats som typiskt spansk ton. F. blev den
hängivne fullföljaren av Pedrells ideal. För att få
medel till vidare studier i Paris komponerade han
1902 ”Los amores de la Inés”, en zarzuela, d.v.s.
komisk opera av en i Spanien synnerligen
uppskattad art. Den blev emellertid för den okände
tonsättaren ett fiasko liksom ”La casa de töcame
Roque”. F. insåg snart, att det var den äkta
spanska tonen, icke det direkta utnyttjandet av
de spanska folkmelodierna, som borde vara
ledstjärnan vid hans skapande. Detta kom till
uttryck i hans lyriska drama ”La vida breve”,
varmed han 1904 vann konstakademiens stora pris.
Följ, år vann han även priset som den främste
spanske pianisten. Efter två års verksamhet som
lärare i Madrid kunde han 1907 förverkliga sin
dröm att resa till Paris. Han ämnade vistas i
Paris i sju dagar, han blev där i sju år. Detta
blev av den största betydelse för hans utveckling.
I Paris vann han genast inträde i kretsen kring
Debussy och kom i kontakt med tonsättare som
Ravel, Dukas och Roussel. Hans nya stil med
dess förening av spansk ton och fransk
impressionism föreligger för första gången klart
utbildad i baletten ”El Amor Brujo” från 1915. Den
kännetecknas av glänsande klangbehandling,
smakfullt artisteri och ett glödande spanskt
temperament. F., som i fortsättningen bodde i Granada,
komponerade sedermera bl.a. den berömda ”Nätter
i spanska trädgårdar för piano och orkester”, ett
slags ”symfoniska intryck”, vilkas stämningar och
scenerier målas med den spanska palettens alla
färger, med temata, vilkas ”rytmer, vändningar,
kadenser och ornamentala figurer äro byggda på
den andalusiska folkmusiken, ehuru de sällan
begagnats i sin ursprungliga form” (F.). Med
musiken till Djagilevs balett ”Den trekantiga hatten”
(1919) slog F. igenom internationellt och befäste
sin ställning i europeiskt musikliv med ”Fantasia
bética” för piano (1919) och det sceniska verket
”El retablo de Maese Pedro” (1922), vars
dynamiska, starkt skiftande rytmik, expressiva
melo-dik och raffinerade harmonik med dess inslag av
frygisk och eolisk kyrkotonart äro starkt förank-
rade i spansk folkton. F. har även komponerat
konsert för cembalo, flöjt, oboe, klarinett, violin
och violoncell, det väldiga körverket ”La
Atlan-tida” (ofullbordat), piano- och gitarrstycken samt
sånger. Han blev 1938 ordf, i det nya Spanska
institutet. P.L.
FalFada, Hans, pseud. för Rudolf Ditzen,
tysk författare (1893
—1947). F., som
härstammade från
Pommern, prövade under
sin ungdom en mängd
skiftande yrken. Han
har också själv
skämtsamt talat om sina
trettio fack
(jordbruksarbetare, portvakt, kontorist o.s.v.).
1920 debuterade F. med
”Der junge
Goede-schal”. Denna liksom
hans andra romaner
från 1920-talet ha
emel
lertid redan för länge sedan med skäl råkat i
glömska. Betydande förf, blev F. först med
samtidsromanen ”Bauern, Bonzen und Bomben” (1931;
sv. övers. ”Kravallerna i Altholm”, 1941), som
skildrar den ekonomiska krisen i det holsteinska
lantbruket. 1932 kom den bok, som framför andra
skulle göra honom ryktbar, ”Kleiner Mann, was
nun?” (sv. övers. ”Hur skall det gå med
Pinnebergs?”, 1933). Här har F. funnit sitt motiv hos
manschettproletariatet, de lågtavlönade
kontoristerna och expediterna, vilkas specielle skildrare
han skulle bli. Romanen tecknar skriande sociala
missförhållanden men tar främst fasta på de
utsattas förnöjsamhet, en smula sentimentalt
skildras trevnaden-trots-allt. I ”Wer einmal aus dem
Blechnapf frisst” (1934; sv. övers. ”Adjö, och
välkommen åter”, s.å.) behandlas
återfallsför-brytarens problem. ”Märchen vom
Stadtschrei-ber, der aufs Land flog” (1935; sv. övers.
”Guntram Sparf och Monika”, 1943) är ett
betagande feeri i E. T. A. Hoffmanns stil, medan
”Wolf unter Wölfen” (1937; sv. övers. 1939), F:s
kanske bästa arbete, med brutal naturalistisk kraft
skildrar den tyska neurosen efter i:a
världskriget. Under slutet av 1930-talet beskylldes F. för
nazistsympatier, något som man fann belägg för
i den brett anlagda samhällsromanen ”Der eiserne
Gustav” (1938; sv. övers. ”Hackendahl ger sig
aldrig”, 1940). I ”Kleiner Mann, Grosser Mann
— alles vertauscht” (1939; sv. övers. ”Karla och
jag får ärva”, 1940) återvände F. till sin speciella
samhällsklass och skildrade en kontoristfamiljs
bryderi, när den genom ett arv ryckts loss ur
sina ringa villkor. I nära anslutning till F:s
småborgerliga romaner stå hans självbiografiska
böcker, ”Damals bei uns daheim” (1942; sv. övers.
”Jag minns den ljuva tiden”, s.å.) och ”Heute bei
uns zu Hause” (1943; sv. övers. 1945). Efter det
tyska sammanbrottet 1945 erhöll F.
stipendiebo-stad i den ryska ockupationszonen i Berlin. Hans
sista roman, ”Jeder stirbt für sich allein” (sv.
övers. ”En mot alla”, 1948) har blivit ett
anatema över det störtade nazistiska
skräckväldet. I.Hlm.
SU 9.
6 — Red. avsl. 9/s 48.
— l6l —
— IÖ2 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
