Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigbössa - Fattigdispens - Fattigdomsintyg - Fattighus, fattigstuga - Fattigkonkurs - Fattigsakförare - Fattigstuga - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FATTIGVÅRD
kar el. offerkistor* i kyrkorna ha tagits
i användning som f. Redan 1649 föreslogs i
Sverige obligatoriskt uppsättande av f. En stock
med vidsittande f. började fr.o.m. denna tid bli
vanlig vid kyrkorna. Ofta fanns vid f. en
skulpterad figur, som urspr. föreställt Lasarus men
sedan ibland omtolkats. Mest bekant är
Karlskronas fattiggubbe ”Rosenbom”. — Litt.: G. Berg,
”Om fattigbössor” (i ”Tidskrift för fattigvård och
annan hjälpverksamhet”, 1941). Sn.
Fattigdispens, av K.m:t åt fattig part meddelat
tillstånd att fullfölja talan mot hovrätts utslag el.
beslut, oaktat parten ej hos hovrätten nedsatt
föreskrivet belopp, 150 kr, till säkerhet för enskild
motparts kostnadsersättning. Part, som åstundar
f., skall vid sin revisionsinlaga el. besvärsskrift
till K.m:t foga fattigdomsintyg* enl. visst
formulär. Ansökningen om f. föredrages i och
av-göres av en mindre avd. av Högsta domstolen om
3 led. (dispensavd.).
Fattigdomsintyg, intyg om en parts i rättegång
fattigdom, avgivet enl. visst formulär av
länsstyrelse, borgmästare, häradshövding el. vissa andra
ämbeten och nödvändigt vid ansökan om
fattigdispens.
Fattighus, fattigstuga, se Fattigvård.
Fattigkonkurs, jur., se Konkurs.
Fattigsakförare, jurist, anställd av vissa städer
för att i rättsliga angelägenheter kostnadsfritt
till-handagå obemedlade personer. Första gången en
f. tillsattes i Sverige var 1873 i Göteborg På
senare åren ha åtskilliga kommuner i stället
upprättat särsk. rättshjälpsanstalter* för samma
ändamål. Genom lag 1919 om fri rättegång* har
möjlighet beretts fattiga parter att, i annan väg, på
statens bekostnad få biträde i rättegångar.
Fattigstuga, se Fattigvård, sp. 283.
Fattigvård är den äldsta formen av samhällets
hjälpverksamhet. Den omfattade urspr. alla slag
av ingripanden, men från densamma ha under
senare tider avskilts sjukvården och den
väsentligaste delen av barnavården. F:s uppgift är därför
numera huvudsaki. att omhänderta åldringar samt
lämna ekonomiskt understöd åt alla slag av
nödställda, främst åldringar, sjuka och barn. Genom
tillkomsten av socialförsäkringar* har
dock även området för den ekonomiska
under-stödsverksamheten betydligt inskränkts.
De äldsta spåren av f. i Sverige finnas redan i
landskapslagarna, i vilka finnas föreskrifter om
barnens skyldighet att vårda sina gamla föräldrar.
Under medeltiden var det kyrkans uppgift att
vårda sjuka och fattiga, och många hospital och
helgeandshus grundlädes då för detta ändamål.
För verksamheten erforderliga medel anskaffades
förutom genom frivilliga gåvor, som i stor mängd
kommo kyrkan till del, även genom
bestämmelsen, att viss del av den i övrigt till kyrkan och
prästerskapet utgående s.k. sädestionden skulle
tillfalla de fattiga. Bestämmelserna, huru de anslagna
medlen skulle komma de fattiga till godo, voro
dock mycket knapphändiga. Under det att i övriga
katolska länder hela tionden överlämnades till
kyrkan, synas i Sverige bönderna ha fått behålla
den till de fattiga anslagna delen för att av dem
efter gottfinnande fördelas. I allm. stod även den
frivilliga välgörenheten, det av kyrkan gynnade
allmosegivandet, under kyrkans och prästerskapets
ledning. Därjämte bildades
välgörenhetsföreningar, vilkas medl. förbundo sig att bistå de fattiga
med allmosor och understöd. Bland dessa
föreningar må särsk. framhållas gillena*, som på
1300-talet funnos i flertalet svenska städer. Den
bäst ordnade f. av detta slag synes dock ha
utövats av städernas yrkesföreningar, s k r å n a,
som bedrevo en omfattande understödsverksamhet
bland sina medl.
Efter reformationen började f. i Sverige bli
föremål för Statens omsorg. Staten trädde genom
reduktionen av kyrkans inkomster i kyrkans ställe,
och hospitalsväsendets ordnande blev en Statens
skyldighet. En stor omsorg ägnade Gustav Vasa
åt denna angelägenhet, och med avseende på
förvaltningen av hospital och helgeandshus utgåvos
föreskrifter, bland vilka den viktigaste var den
1533 fastställda ”Ordning för Stockholms
helgeandshus och hospital”. På gr. av stadgans
allmänna tillämpning blevo dess bestämmelser i
många avseenden av betydelse icke blott för
hospitalsvården utan även för f.-lagstiftningen i
allm. Beträffande f. i övrigt förslogo ej Statens
medel till andra utgifter än dem hospitalen
krävde, varför såväl under Gustav Vasas tid som
ända fram till 1700-talet densamma så gott som
uteslutande var grundad på frivillig enskild
välgörenhet. F. ombesörjdes genom allmosor, och
tiggeri var ett tillåtet yrke. Denna tiggeriets
laglighet framstod särsk. genom de åtgärder, som
vidtogos för tiggeriets och lösdriveriets
begränsning. Prästerskapets rekommendationsbrev för
tiggare, tigg a rp assen, vilka sannol.
framkallats av svårigheten att bland alla tiggande finna
de mest behövande, utfärdades av biskopen och
kungjordes i församlingarna. Dessa pass gällde i
allm. endast för tiggeri inom stiftet el. delar
därav. — Under storhetstiden kännetecknas
åtgärderna till förbättrande av enskild el. allmän f.
av en strävan att hämma lösdriveriet och
tigge-riet genom utbyggandet av
anstaltsväsen-d e t. 1624 års hospitalsordning kan betecknas som
Sveriges första allmänna f.-ordning. Enl. denna
skulle hospitalen utvidgas så, att alla icke
arbetsföra kunde där intagas. Barn fingo dock ej
intagas på hospitalen, utan för dem skulle för varje
stad upprättas barnhus. Därest detta system
kunnat genomföras, skulle sålunda en stor del av
den frivilliga välgörenheten ha ersatts med en
allmän anstaltsvård. Denna hospitalsordning blev
dock aldrig genomförd; därtill var reformen
alltför genomgripande. Indirekt blev
hospitalsord-ningen dock av betydelse, enär i vissa andra
föreskrifter uttalades principer med avseende på
f., vilka hämtats ur hospitalsordningens
bestämmelser, så t.ex. i den 1626 utfärdade ordningen för
Danviks hospital. Under Gustav Adolfs tid
instiftades vidare Vadstena krigsmanshuskassa och
anbefalldes upprättandet av ett allmänt barn- och
tukthus i Stockholm, vilket dock tillkom först efter
konungens död.
Så snart det blivit klart, att tiden ej var mogen
för genomförandet av en allmän legal f., övergick
lagstiftningen till att söka ordna den enskilda
välgörenheten och inskränka lösdriveriet. 1642
utfärdades en ny allmän f.-förordning, vari man
— 281 —
— 282 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
