Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennicus - Fennikel - Fennoman - Fennosarmatia, Fennosarmatiska blocket - Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENNICUS
Fenn’icus, -a, -um (lat., finsk), artnamn på djur
el. växter, som först upptäckts i Finland.
Fenn’ikel, äldre namn på fänkål.
Fennoma’n (till nylat. fennus, finsk, och grek.
mani’a, vurm; benämningen f.g. belagd i tidskr.
”Lyceum” 1810), finskhetsivrare. — Med f.
betecknades urspr. de lärjungar till H. G. Porthan,
vilka vid Åbo akad. arbetade på att väcka
intresset för finskt språk och finsk folkpoesi.
Dessa strävanden hade ingen större praktisk och
alls ingen politisk innebörd. Svenskans
dominerande ställning som Finlands officiella språk och
bildningsspråk hade dessa f. ingen avsikt att
rubba. Men väl hade deras verksamhet betydelse för
den nationella väckelse, som tog fart på
1830-talet och i vilken Runebergs diktning med motiv
från det finska inlandet utgjorde ett inslag vid
sidan av Finska litteratursällskapets grundande
och Kalevala-sångernas utgivande. Intresset och
svärmeriet för det säreget finska skapade en
mottaglig jordmån för de av J. V. Snellman på
1840-talet framförda maningarna till positivt, praktiskt
arbete för finskheten och finska språket. Han
förklarade, att Finlands folk var efterblivet på
gr. av bristande nationalmedvetande, men ett
sådant medvetande kunde icke uppkomma, så länge
folkets språk ej var bildningens språk; därför
borde främst en finsk nationallitteratur skapas,
kunskapen i finska bli allmän hos den bildade
ungdomen, finskan nå en den tillkommande
ställning i skolor och ämbetsverk. Snellmans
paroller vunno livlig anklang, och en finskhetsrörelse
växte upp, som under Alexander II :s liberala
regeringstid utvecklade sig till en politisk faktor
av största betydelse. F. sökte under G. Z.
Forsmans (Yrjö-Koskinens) och A. Meurmans ledning
fullfölja Snellmans program trots
svekomaner-nas* motstånd. En lång rad nygrundade finska
skolor övertogos med tiden av staten, och finskan
vann ett allt starkare fotfäste i ämbetsverken,
överraskande snabbt uppstod även en rik finsk
litteratur, en god finsk teaterkonst och en stor
finsk tidningspress. De häftiga språkstrider, som
rörelsens hastiga frammarsch medförde, och den
fientlighet mot det svenska elementet i Finland,
som icke sällan präglade f:s agitation, ha utgjort
rörelsens avigsidor, men dessa kunde icke
undanskymma den utomordentliga betydelsen för
hela nationen av rörelsens positiva insatser. Med
representationsreformen och den allmänna
rösträttens införande 1906 nådde finskan i stort sett
den dominerande ställning f. eftersträvat, men
den förfinskning av den svenska bildade klassen,
som Snellman väntat sig, uteblev till stor del,
och den svenska allmogen, som han
knappast räknade med, har förblivit svensk.
Regeringsformen av 1919 och språklagen av 1923 utgå
även från förefintligheten av två likaberättigade
nationalspråk, finskan och svenskan. De tidvis
rätt häftiga, men utomlands till sin betydelse
stundom i någon mån överdrivna språkliga
motsättningarna under 1920- och 1930-talen, som
delvis markerats genom den s.k. äktfinska
rörelsens framträdande, ha sedermera under trycket
av de politiska svårigheterna väsentligt
utjämnats. Benämningarna f. och svekoman ha nästan
helt utgått ur språkbruket. — Litt.: W. Söder-
hjelm, ”Åboromantiken” (2 uppl. 1924); Th. Rein,
”J. V. Snellman” (2 bd, 2 uppl. 1904); B.
Estlan-der, ”Elva årtionden ur Finlands historia” (5
bd, 1929—30). H.Sm.
Fennosarma’tia, F en n o s a rm a’t i s k a
blocket (till nylat. fennus, finsk, och lat. Sarmatae,
se Sarmater), geol., se Europa, sp. 1146, och
Kambriska systemet.
Fennoskan’dia (till nylat. fennus, finsk, och
Scan’-dia, Skandinavien). Skandinavien (utom Danmark,
s.v. Skåne, Öland och Gotland) samt Finland
utgöra jämte Karelen och Kolahalvön en
geologisk enhet, som med en av W. Ramsay 1899
införd term brukar benämnas F. Med hänsyn till
det geografiska läget har även namnet ”den
baltiska skölden” (E. Suess, 1888) förekommit,
varmed framhäves F:s karaktär av gammalt
höj-ningsområde till skillnad mot de i ö. och s.
omgivande, av yngre, flackt liggande
sedimentformationer täckta områdena. Medan gränsen mellan
dessa yngre formationer och F:s gamla urberg i
Skåne bestämmes av brottlinjer i berggrunden,
utefter vilka betydande förskjutningar i vertikal
led ägt rum, är begränsningen i ö. och s.ö. en
de-nudationsgräns.
F. uppbygges till allra största delen av äldre,
oftast veckade och hopskjutna formationer, vilka
åtm. delvis varit täckta av yngre sedimentserier.
De som gnejser betecknade områdena bestå
hu-vudsakl. av starkt metamorfoserad berggrund,
innehållande äldre och yngre granitserier samt
stundom även äldre suprakrustala bergarter, ss.
lep-titer och skiffrar. Så torde nog fallet vara såväl
med s.v. Sveriges järngnejsregion som med ö.
Finlands, Kolahalvöns och östkarelens
gnejsterränger. Andra, förut enbart som gnejs betecknade
områden ha numera, sedan de närmare undersökts,
fått beteckningen migmatit, biandgnejs. Den
gamla uppfattningen att i dessa gnejser se prov på
jordens allra äldsta berggrund synes icke hålla
streck. Däremot torde de, såvitt man känner,
äldsta leden i jordskorpan representeras av
leptit-formationen el. leptit-porfyrit-porfyr-formationen,
som dess mera fullständiga namn kan skrivas. Det
är en på jordytan utbildad, s.k. suprakrustal
bergartserie, bestående huvudsaki. av vulkaniska
produkter, ss. lavor, asktuffer och vulkaniska
brec-cior med växlande kemisk-petrografisk karaktär.
De på formationens bergarter vanl. använda
beteckningarna porfyr, hälleflinta, leptit och
leptit-gnejs hänföra sig till strukturvariationer, som
betingas av bergarternas olika stadier av
omvandling. En del tuifer visa genom vacker skiktning,
att de sannolikt avlagrats i vatten. Dessutom
förekomma gråvackor och konglomerat, bildade
genom omlagring av tuffer och agglomerat el.
tuff-breccior. Dylika vulkaniska konglomerat
uppträda stundom i ganska stor utsträckning, vanl.
växellagrande med lavabäddar och därigenom
tydligt karakteriserade som intraformationala. De
ingå sålunda i den vulkaniska serien och beteckna
icke något avbrott i utvecklingen el. uppträdandet
av en ny sedimentformation. Särsk. inom
Gryt-hyttefältet ha lavor och sediment på ett märkligt
sätt bevarat sina ursprungliga strukturer. I
berörda suprakrustalformation ingå även lager av
kalkstenar, järnmalmer, järn-manganmalmer och man-
~ 371 —
— 372 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
