Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENNOSKANDIA
ganmalmer på ett sådant sätt, att de måste
uppfattas som bildningar, tillhörande formationen och
bildade samtidigt med denna. En grupp av
malmer innehåller typer, som äro utpräglat skiktade
med malmskikt, växlande med skikt av leptit,
kvarts el. kalksten. Dessa bruka betecknas som
kemiska sediment, men det förekommer även
kvartsskiktade malmer, som äro klastiska
sediment, d.v.s. bildade genom anrikning och
sedimen-tation av vittrat material. Slutl. finnas
järnmalmer av rent magmatisk karaktär och uppträdande
som självständiga intrusivbergarter. Järnmalmer
förekomma huvudsakligast i mellersta Sveriges
leptitformation samt i Norrbottens
porfyr-leptit-område. Den vulkaniska serien övergår ofta
uppåt i skiktade, klastiska sediment, dels
kvartsit-sandstenar, dels lerskifferartade fylliter, vilka
senare stundom äro svarta på gr. av grafithalt.
Dessa sediment äro ej sällan genom växellagring
förbundna med de underliggande, vulkaniska
forma-tionsleden. Skiffrarna betecknas som äldre
ur-bergsskiffrar el. som bottniska skiffrar efter finskt
mönster. Den äldre suprakrustalformationen
synes i stort låta uppdela sig på två avd.: en äldre
leptit-avd. med åtföljande sediment och en yngre
porfyrit-porfyr-avd. även den med klastiska led.
Starka faciesväxlingar, ej blott i kemiskt
hänseende utan även i fråga om fördelningen mellan
lavor och tuffer samt klastiska sediment, göra det
dock omöjligt att uppställa ett detaljerat
strati-grafiskt schema, gällande för hela formationen och
över hela F. Denna suprakrustalformation är i
regel, dock icke alltid, veckad och upprest. Åtm.
dess undre avd. genomsättes dessutom av en
serie graniter jämte grönstenar, vilka i sitt
geologiska uppträdande mestadels visa en påfallande
konformitet med omgivande äldre berggrund.
Detta tolkas så, att graniterna antagas ha trängt upp
i samband med den veckning, som varit
bestämmande för suprakrustalformationens
lagerställning. Granitserien, som sålunda utgör den äldsta
kända intrusivformationen, brukar vanl.
betecknas som urgraniter el., på grund av den ofta
gnej-siga utbildningen, gnejsgraniter. Den finska
beteckningen är postbottnisk, då dessa graniter
ge-nomsätta de bottniska skiffrarna. Denna
granitserie anses tillsammans med veckningsrörelserna
ha varit orsak till en del omvandlingsprocesser i
berggrunden. Dessa ha varit av två slag: dels en
omvandling av berggrunden jämte tillhörande
järn- och manganmalmer, dels en tillförsel av
sul-fidmalmer i samband med vissa omvandlingar.
Genom reaktion mellan malmmaterial, kalkstenar
och omgivande sidostenar ha de som skarn kända
mineralmassorna bildats, vilka genom ofta
karakteristisk utbildning brukats som indelningsgrund
för de s.k. skarnmalmerna. Vid omvandlingen har
även malmmaterialet undergått förändringar, vilka
resulterat i att det nu föreligger i ett flertal
typer, ss. blodsten, svartmalm, manganoxidmalm,
mangansilikat och järn-mangansilikatmalm. I
samband med karakteristiska kvartsitomvandlingar av
berggrunden ha sulfidmalmer av ekonomiskt
värde bildats i härför gynnsamma, tektoniskt
betingade stråk. Kända sulfidmalmsområden äro
Norr-och Västerbotten, särsk. Skelleftefältet, mellersta
Sverige, s. och ö. Finland, Outokumpu. Huruvida
någon ny suprakrustal formation skiljer denna
äldre granitserie från den stora grupp av s.k.
yngre graniter, som representeras av bl.a. filipstads-,
smålands-, revsundsgraniterna samt Finlands
yngre postbottniska graniter, låter sig icke med
bestämdhet avgöra. Nu anförda graniter förhålla
sig emellertid åtm. mycket ofta yngre än och
överskärande de äldre graniterna. Ovannämnda,
mestadels grovporfyriska graniter åtföljas av
gabbro-grönstenar samt synas nära höra samman med
jämnt småkorniga graniter av exempelvis lina-,
skellefte- el. stockholmstyp. Dessa yngre graniter
torde vara de, som genom temp.-förhöjning,
åderbildning och uppsmältning ha omvandlat stora
områden av äldre suprakrustala bergarter samt
även äldre graniter till gnejser, ådergnejser och
migmatiter el. biandgnejser. Stora områden i
Norrlands kustregion, i Södermanland och i
Finland äro dylika granitgenomvävda, ofta sliriga
terränger av äldre skiffrar och leptiter. Ovanpå
denna äldre berggrund, som tydligen under en
period varit utsatt för nedbrytning, träffas i n.
Sverige och i Finland rester av en
sedimentformation, känd som vakko- och
vargforsformatio-nerna samt noppi- och övre loosserierna i Sverige
och karelska formationen i Finland. Mäktiga
konglomerat men även sandstenar och fyllitiska
skiffrar karakterisera denna formation, urbergets
yngre suprakrustalformation, som ibland är endast
obetydligt veckad men i en del fall tydligt
för-skiffrad. Värgforsformationen genomslås av
gra-nofyriska graniter, sorselegraniter, medan om
dessa erinrande rätan- och dalagraniter uppträda
inom Loosområdet; de nämnda graniterna
påminna starkt om rapakivigraniter. Dessa formationer,
liksom den karelska, åtföljas t.ex. av porfyrer som
randfacies el. gångfacies. Den karelska
formationen innefattar sedimentkomplex, vilka betecknas
som ladogiska, kaleviska, jatuliska och onegiska
och som tidigare ansågos representera en
ålders-följd; nu tolkas dessa avd. som skilda
faciesty-per, ingående i en helt nederoderad bergskedja,
kareliderna, vars sediment ha stor utbredning i
n. Finland, varifrån de fortsätta ned genom
Karelen till Ladoga. Till den karelska cykeln torde
man vidare kunna föra dalformationen i Dalsland,
som, då den ej är genomsatt av graniter, ofta
räknats till de algonkiska bildningarna.
A 1 g o n k el. proterozoicum (=yngsta
prekambri-um) kännetecknades framför allt genom
nedbrytning av urbergets yngre bergskedjor. Perioden
inleddes med en livlig vulkanisk verksamhet,
återspeglad i förekomsten av vitt utbredda lavatäcken
jämte med dessa sammanhörande djup- och
gångbergarter. Dessa eruptiver betecknas som
subjot-niska, då de i stor utsträckning underlagra de
jot-niska sandstenarna. Till subjotnium höra
dala-porfyrerna med mellanlagrande
digerbergssand-sten, även om nyare iakttagelser knyta dem
närmare till jotnium än man tidigare förmodat.
Dala-porfyrerna genomsättas av graniter av
rapakivi-typ. Likartade graniter uppträda flerstädes i
”fönster” i fjällkedjan. Med dalaporfyrerna
besläktade porfyrer torde anstå bl.a. submarint
inom vissa delar av Östersjön och finnas vidare på
ön Högland i Finska viken. Subjotniska äro även
rapakivibergarterna, som träffas i den jotniska
for
— 373 —
— 374 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
