Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feuchtwanger, Lion - Feuerbach, 1. Anselm (straffrättslärare) - Feuerbach, 2. Ludwig - Feuerbach, 3. Anselm (målare) - Feuermann, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEUERMANN
uppl. ”Unholdes Frankreich”, 1942; sv. övers. ”Ett
oblitt Frankrike”, 1943). I Amerika har F. utom
3:e delen av ovannämnda Josefos-trilogi, ”The day
will come” (1942; ty. uppl. 1945; sv. övers, s.å.),
utg. ”Double, double, toil and trouble” (1943), en
sensationsroman, ”Simone” (1944; sv. övers. 1945),
en skildring från den tyska invasionen i
Frankrike under 2:a världskriget, ”Waffen für
Amerika” (1947; sv. övers. ”Frihetens soldater”, s.å.),
en roman om fransk-amerikanska relationer under
slutet av 1700-talet, och ”Wahn oder der Teufel
in Boston” (1948), ett skådespel, som med motiv
från häxprocesserna i Boston 1692 sysslar med
vidskepelse och intolerans. F. har vunnit
internationell ryktbarhet men har också blivit föremål
för kritik av historiker och psykologer. E.
Feuerbach [fåFarba/]. 1) Paul Johann Anselm
F., tysk straffrättslärare (1775—1833). Efter några
år som prof, vid tyska univ. blev F. 1805 anställd
i ministeriet i
München och var från
1817 president i
hovrätten i Ansbach. F. var
Tysklands mest
inflytelserike jurist under
1800-talets första
årtionden, lika
framstående som lagstiftare
och som juridisk
tänkare. Han har
grundlagt läran om straffet
som ett
avskräcknings-medel mot nya
förbrytelser (avskräcknings-teorien) och författade
strafflagen 1813 för Bayern. Hans litterära
huvudarbeten i övrigt äro ”Revision der Grundsätze und
Grundbegriffe des positiven peinlichen Rechts” (2
bd, 1799—1800), ”Lehrbuch des gemeinen, in
Deutschland gültigen peinlichen Rechts” (1801; 14
Aufl. 1847). F. var en orolig ande, och hans stora
gåvor kommo aldrig att fullt utnyttjas. K.
2) L u d w i g Andreas F., den föreg:s son,
filosof av ”unghegelianska” skolan (1804—72),
studerade först teologi i Heidelberg, sedan filosofi i
Berlin hos Hegel, slutl. naturvetenskap i Erlangen,
där han 1829 habiliterade sig som privatdocent i
filosofi. F:s radikala åskådning (”Gedanken über
Tod und Unsterblichkeit”, 1830) gjorde emellertid,
att han ej blev kallad till prof.; efter 1834 levde
han (g.m. Berthe Löw) som fri skriftställare på
slottet Bruchberg
mellan Ansbach och
Bayreuth. På en rad
arbeten i filosofiens
historia och uppsatser i
unghegelianen Arnold
Ruges ”Hallesche
Jahr-bücher” följde 1839
”Kritik der Hegelschen
Philosophie”, vari han
slutgiltigt tar steget
från Hegels idealism
till naturalismen. 1841
utkom F:s förnämsta
verk ”Das Wesen des
SU 9.
15 — Red. avsl. 25/s 48.
Christentums”. Religionen är ett alster av den
av människans själviska önskningar styrda
fantasien, ”Gud” den inbillade uppfyllaren av
dessa önskningar och tillika det väsen, i
vilket människan tillber och beundrar sin egen,
idealiserade bild (”teologi” rätt uppfattad är
därför = antropologi). Boken har
kristendoms-fientligt syfte: den kristna religionen är fiende till
natur, vetenskap och mänsklighet, den måste
övervinnas genom en mot världen vänd, livsglad och
samtidigt altruistisk, för framåtskridande
arbetande mänsklighetsmoral. I de följ, årens skrifter
begagnar sig F. av allt kraftigare materialistiska
vändningar (”Grundsätze der Philosophie der Zukunft”,
1843, ”Wider den Dualismus von Leib und Seele,
Fleisch und Geist”, 1846), kulminerande i det
beryktade uttalandet ”Der Mensch ist, was er isst”
(”Människan är, vad hon tär”), vilket emellertid i
grund och botten blott avsåg att framhäva
kropps-vårdens och kostens betydelse och själshälsans
beroende av kroppshälsan. I sin tro på
människosläktets framåtskridande och förädling har F. städse
förblivit ”idealist”. Han ställde sig sympatisk
gentemot revolutionen 1848 utan att aktivt framträda.
På grundval av omfattande historiska och
filologiska studier tillämpade han sin
religionsuppfattning i ett andra huvudarbete ”Theogonie” (1857)
även på de grekiska och orientaliska religionerna;
denna skrift fann emellertid icke den stora
läsekrets och hänförda anhängarskara som ”Wesen des
Christentums”. F:s sista levnadsår förmörkades
av sjukdom, ensamhet och ekonomiska bekymmer.
Utökade med skrifter ur hans litterära
kvarlåten-skap ha F:s arbeten utgivits på nytt av W. Bolin
och F. Jodl 1903—n. — Litt.: K. Grün, ”L. F. in
seinem Briefwechsel und Nachlass” (1874);
”Brief-wechsel zwischen L. F. und Chr. Kapp” (1876); F.
Jodl, ”L. F.” (1904); A. Kohut, ”L. F.” (1909); S.
Rawidowicz, ”L. F:s Philosophie” (1931); Y.
Ahl-berg, ”Kristendomskritiken hos L. F.” (1947). E.v.A.
3) A n s e 1 m F., den föreg:s brorson, målare
(1829—80), studerade i Düsseldorf, München,
Ant-werpen och Paris (hos Couture), tog i Venedig
intryck av Tizian och Veronese samt bodde 1856—
73 i Rom. Här tillkommo hans främsta arbeten,
särsk. 1860—65 ett tjugotal porträtt och
framställningar av klassiska kvinnogestalter av en tragisk
storhet, till vilka konstnärens romerska modell
Nanna Risi inspirerat honom. Av hans romerska
tavlor förtjäna framhållas ”Ifigenia”, ”Medea”,
”Or-feus”, ”Paris’ dom” och ”Platons gästabud”. En
kallelse till Wien 1873 som lärare vid akad. gav
honom ingen framgång; i stället ledde kritikens
och publikens hållning hans nervöst känsliga
personlighet till ett sammanbrott. Efter 1876 var F.
bosatt i Venedig. Vid den stora tyska konstutst.
i Berlin 1906 fick F. namn av landets största
konstnärliga personlighet under 1800-talet. F:s brev och
minnen, som blivit publicerade, höra till det bästa,
som skrivits av en bildande konstnär. Bland flera
monografier må nämnas den senaste av H.
Uhde-Bernays (1929). — Bilder se följ. sida. K.ES.
Feuermann [faVsr-], Emanuel, polsk
violon-cellist (1902—42), blev efter en lysande bana som
underbarn (fr. 1909) lärare vid konservatoriet i
Köln (1917—23), senare vid musikhögsk. i Berlin
(1929—33) och var därefter verksam i Wien och
— 449 —
— 450 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
