Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Filip II (konung av Spanien) - 3. Filip III (konung av Spanien) - 4. Filip IV (konung av Spanien) - 5. Filip V (konung av Spanien) - Filip av Schwaben (konung av Tyska riket) - Filip Araben - Filip Arrhidaios - Filip August - Filip av Schwaben - Filip av Valois - Filip den djärve - Filip den gode - Filip den långe - Filip den sköne - Filip den ädelmodige - Filipendula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIPENDULA
den nederländska resningens utbrott 1572, en följd
av F:s osmidiga politik, blev statsbankrutten
kronisk. Efter ”den oövervinneliga armadans”
undergång i kriget med England gick Spaniens
övervälde på havet förlorat, och nederländarna slogo
sig ned i Portugals ostindiska intressesfär. Efter
en plågsam giktliknande sjukdom avled F. i det
av honom uppförda dystra klosterslottet Escorial,
efterlämnande en stark konungamakt, men också
ett ruinerat rike. Även F:s familjeliv var tragiskt.
I det första äktenskapet föddes den olycklige don
Carlos. Det andra äktenskapet var barnlöst. Efter
freden i Cateau-Cambrésis 1559 förmäldes F. med
Elisabet av Valois (d. 1568). Hans fjärde gemål,
Anna, dotter till Maximilian av Österrike, födde
honom tronföljaren Filip, om vilken fadern
förtvivlad yttrade: ”Prinsen är blott en skugga av
en furste”. — Litt.: W. H. Prescott, ”History of
the reign of Philipp H” (3 bd, 1855—59); C. Bratli,
”F. II af Spanien” (1909); L. Pfandl, ”Philipp II”
(1938). P.Dhl.
3) Filip III, den föreg:s son, konung (1578
-—1621), efterträdde 1598 sin fader. F. inleder
raden av energilösa och odugliga spanska konungar,
som överlämnade
styrelsen åt sina
gunstlingar. Trots en
omsorgsfull uppfostran
gjorde F. knappast ett
försök att sätta sig
in i regeringsbestyren
utan överlämnade dem
helt åt den oduglige,
girige hertigen av
Ler-ma*, som först 1618
fick vika för sin föga
bättre son, hertigen av
Uceda. F:s egen tid
upptogs mest av nöjen
och andaktsövningar,
och hans slöseri och frikostighet mot kyrkan
försämrade ytterligare finanserna. Den sedan faderns
tid fortgående förföljelsen mot moriskerna och
dessas slutliga fördrivande skadade i hög grad
Spaniens näringsliv. Utrikespolitiken var fredlig,
och genom dubbelgiftermålet mellan sin son Filip
och den franska prinsessan Elisabet å ena och
Ludvig XIII och sin dotter Anna å andra sidan
sökte F. närma sig Frankrike. En yngre dotter,
Maria, förmäldes med kejsar Ferdinand III. Själv
var F. g.m. Ferdinand II:s syster Margareta av
Österrike. P.S.
4) Filip IV, den föreg:s son, konung (1605—
65), efterträdde 1621 fadern, var intresserad av
litteratur och konst och som regent besjälad av de
bästa föresatser men saknade kraft och
uthållighet. Blott för kortare tider kunde han själv taga
ledningen; i allm. sköttes styrelsen av gunstlingar,
ända till 1643 av Olivarez, sedermera av Haro.
Personligen enkel älskade F. likväl fester och
skådespel, vilka kostade mycket pengar, och höll
sig med åtskilliga mätresser, vilka dock ej utövade
politiskt inflytande. Under intrycket av de svåra
olyckor, som drabbade såväl Spanien som den
kungl. familjen — F:s gemål och äldste son dogo
strax efter varandra, hans övriga söner buro alla
tecken av degeneration —, framträdde hos F. allt
starkare en religiös
mysticism och fatalism.
Klarast kommer hans
verkliga karaktär fram
i hans brevväxling med
abbedissan Maria i
klostret Agreda. F.
var g.m. 1) Elisabet
av Frankrike, Henrik
IV:s dotter, med
vilken han hade
döttrarna Maria Teresia,
g.m. Ludvig XIV, och
Margareta Teresia,
g.m. kejsar Leopold I,
samt 2) Maria Anna av Österrike, Ferdinand IILs
dotter, med vilken han hade sonen Karl. P.S.
5) F i 1 i p V, konung (1683—1746), sonson till
Ludvig XIV, som fransk prins hertig av Anjou,
konung 1700 genom Karl II :s testamente. Vid
trontillträdet ung och osjälvständig behärskades
F. i början helt av de av farfadern medsända
rådgivarna. Sedermera utövade hans två gemåler,
först (1702—14) Marie Louise av Savojen, sedan
(från 1714) Elisabet Farnese, på honom det största
inflytandet. Själv intresserade han sig mest för
andaktsövningar och jakt och var tidvis försänkt
i en melankoli, som gränsade till sinnessjukdom.
För räddningen av sin krona i spanska
tronföljds-kriget hade F. således till stor del att tacka Marie
Louise; försöken att återupprätta Spaniens
stor-maktsställning, särsk. dess välde i Italien, som
utmärka F:s senare regeringstid, utgingo från
Elisabet och hennes rådgivare, Alberoni och
Ripper-då. I jan. 1724 nedlade F. kronan till förmån för
sin son Ludvig, men då denne s.å. dog, återtog
han, ehuru motvilligt, regeringsbördan. P.S.
Tyska riket. Filip av Schwaben, konung
(d. 1208), yngre son till kejsar Fredrik Barbarossa,
erhöll av sin bror, kejsar Henrik VI, Schwaben
som län och valdes efter dennes död 1198 till tysk
konung, under det att welferna hyllade Otto IV. I
striden mot denne hade F. som bundsförvant Filip
August av Frankrike, under det att Rickard
Lejonhjärta av England, Valdemar Sejr av Danmark
och påven Innocentius III slöto sig till Otto.
Striden syntes nära att sluta med seger för F., när han
1208 mördades av sin anhängare Otto av
Wittels-bach, med vilken han av privata skäl råkat i
delo. B.
Filip Araben, romersk kejsare, se Philippus
Arabs.
Filip Arrhidaios [-ai’-], konung, se Filip, Make,
donien 2).
Filip August, konung, se Filip, Frankrike 2).
Filip av Schwaben, konung, se Filip, Tyska riket.
Filip av Valois [valpa’], konung, se Filip,
Frankrike 6).
Filip den djärve. 1) Konung, se Filip, Frankrike
3). — 2) Hertig, se Filip, Burgund 1).
Filip den gode, hertig, se Filip, Burgund 2).
Filip den långe, konung, se Filip, Frankrike 5).
Filip den sköne, konung, se Filip, Frankrike 4).
Filip den ädelmodige, lantgreve, se Filip, Hessen.
Filipen’dula, släkte av fam. rosväxter med 9
arter i n. tempererade bältet, fleråriga örter med
parbladiga blad och vita el. purpurfärgade, i kvast-
— 5U —
- 518 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
