Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
70 hade värdet av exporten femdubblats. Kapital
inströmmade, och det förr så patriarkaliska
levnadssättet fick en modern prägel. Från
inlands-socknarna och i stigande antal även från de forna
erämarkerna begynte folk vandra in till städer och
fabriksanläggningar. På landet blev det svårt att
erhålla jord för nyodling på gr. av skogarnas
stigande värde, och på egendomarna, där förbättrade
odlingsmetoder infördes, avhystes torparna el.
pålades dem svåra bördor. Så uppväxte ett löst,
okunnigt och förbittrat samhällselement,
mottagligt för socialistiska läror, som vid sekelskiftet
fingo en oanad spridning.
Även bland bättre situerade efterföljdes det
ekonomiska genombrottet av ett socialt. Snellman
utverkade hos monarken språkreskriptet av 1863,
varigenom finskan inom 20 år i domstolar och
ämbetsverk skulle likställas med svenskan. En mängd
finskspråkiga lärdomsskolor inrättades, först för
det mesta med privata medel, sedan på statens
bekostnad, och en växande tillströmning av
allmogesöner blev följden. Finsk kultur begynte tävla
med den svenska. Den oerhört livliga
ståndscirkulationen splittrade den forna överklassen, som
under de fennomanska strävandena redan tidigare
delvis förfinskats. Vid sidan av det konservativt
anlagda gammalfinska partiet uppkom en liberal
ungfinsk grupp under ledning av J. Castrén, och
på 1880-talet ingingo de svenska liberalerna i det
nybildade svenska partiet, som gjorde sig till
talesman för de idéer A. ©. Freudenthal framställt
i språkfrågan; politiskt leddes det av C. G.
Estlan-der. Under 1890-talet begynte även arbetarrörelsen
att göra sig gällande i F. Uppväxandet av en stat
med sådana tendenser invid den ryska
huvudstadens portar uppfattades som en allvarlig fara av
de makthavande i Ryssland. Nikolaj II, som stod
under panslavistiskt inflytande, inledde genom
generalguvernör Bobrikov förstörelsen av F:s
statsinstitutioner. Februarimanifestet (15/a) 1899
berövade det finska folket rättigheten att deltaga i
avgörandet av frågor, som kunde anses beröra det
ryska rikets angelägenheter. Genom det
obestämda i formuleringen var F. prisgivet för angrepp
från Ryssland. Manifestet åtföljdes av en rad
påbud, vilka avsågo förryskning a.v förvaltningen,
tryckfrihetens ytterligare inskränkning,
avskaffandet av de finska trupperna och finnars avtjänande
av sin värnplikt i den ryska armén m.m. Det ryska
spioneriet och angivarväsendet bereddes insteg,
och de mest betydande av oppositionsmännen
förvisades ur landet. För att vinna anhängare bland
den obesuttna befolkningen utspriddes rykten om
en förestående delning av jordegendom.
Finnarna kunde ej enas om ett samfällt
motstånd. De liberala grupperna, den svenska och
den ungfinska, höllo strängt på de konstitutionella
rättigheterna och nekade att underkasta sig påbud,
som stodo i strid med dem. I mots. till dessa
det passiva motståndets män sökte det
gammalfinska partiet genom förhandlingar och partiella
eftergifter förhindra förryskningsarbetet och
motarbeta hotande anarki. En fåtalig men energisk
aktivistgrupp trädde i förbindelse med de ryska
revolutionärerna för att förbereda landets
lösryckande från Ryssland. Under de ryska angreppen
rubbades i hög grad statsmakternas auktoritet,
partierna råkade i bitter strid sinsemellan, och
allmänhetens begrepp om moral och rätt
förvirrades.
Eugen Schauman hämnades på nationens
plågoande Bobrikov genom att nedskjuta honom i
senatspalatsets portal 1904. Det för Ryssland
olyckliga kriget mot Japan framkallade svåra
revolutionära upplopp i kejsardömet, och genom
storstrejken i okt. 1905 tvangs monarken att
återskänka F. dess konstitution. Man påbörjade
en rad sociala reformer för att stärka nationens
motståndskraft. Den traditionella
fyraståndslant-dagen fick genast ge vika för en
folkrepresentation, bestående av en kammare vald på gr. av
allmän och lika rösträtt. Men så snart den ryska
regeringen kände sig sitta säkrare i sadeln, vidtog
(1908) en än våldsammare förryskningsperiod, som
nådde sin höjdpunkt under i:a världskriget.
Under dessa tröstlösa förhållanden ägde ett
närmande mellan de stridande partierna, i F. rum.
Men bland ungdomen gjorde sig den
uppfattningen gällande, att den enda möjligheten till
räddning bestode i aktivt motstånd och landets
totala frigörelse från det ryska riket. Unga män
begåvo sig på smygvägar, trotsande spioneri och
gränsvakt, till Tyskland för att genom militärisk
skolning förbereda sig för det avgörande
ögonblicket. Revolutionen i Ryssland återgav
visserligen än en gång i mars 1917 F. dess
konstitution. Men då bolsjevikregimen vidtog i det forna
kejsardömet, förstod man, att den skarpa motsats
mellan olika sociala grupper, som redan tidigare
skymtat vid viktiga vändpunkter i det finska
folkets utveckling, nu komme att verka
avgörande på dess öden. Genom den ryska soldatesken
spred sig bolsjevismen hastigt bland den lösa
befolkningen i F. I förlitande på rysk hjälp
förbereddes proklamerandet av proletärdiktatur. Å
andra sidan hade den föregående periodens
strävan för förfinskning och demokratisering av det
borgerliga samhället vunnit för detta den
övervägande delen av bondebefolkningen. På initiativ
av aktivistgruppen försäkrade sig P. E.
Svin-hufvuds senat om den tyska militärledningens
bistånd, och enl. senatens förslag förklarade
lantdagen F. för en självständig republik V12 1917.
Det kom i slutet av jan. 1918 till inbördeskrig.
Under general Mannerheims ledning bildades en
borgerlig här, där den från Tyskland
återvändande aktivistiska jägarbataljonen utgjorde den
militärt skolade kärnan. Den röda armén med
dess ryska hjälptrupper slogs i flera drabbningar,
och, sedan en tysk undsättningskår anlänt,
slutade kriget med de borgerligas seger i maj 1918
(se vidare Finlands frihetskrig). Efter denna
avgörande framgång gjordes försök att med F.
förena Fjärrkarelen, som sedan urminnes tid tillhört
Ryssland men bebos av finsktalande befolkning.
Dessa förblevo emellertid utan resultat. Genom
den tyska hjälpen i frihetskriget var F. i viss grad
bundet vid Tyskland. Riksföreståndaren P. E.
Svinhufvud var med hänsyn till behovet av
trygghet mot Ryssland snarast benägen att ytterligare
anknyta F. till centralmakterna, men general
Man-nerheim motsatte sig ett dominerande tyskt
inflytande över F. och avgick som överbefälhavare
ett par veckor efter kriget. Lantdagen el. riks-
— 639 —
— 640 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
