Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Rundradio - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
Lahti, sänder på långvågsbandet med en effekt av
150 kW. Dessutom finnas sändare i Åbo,
Helsingfors, Joensuu, Kuopio, Uleåborg, Jakobstad,
Björneborg, Tammerfors och Vasa. P.L.;A.Lg.
Litteratur. 1. Den svenskspråkiga
litteraturen. Uppteckningar från senare tid visa,
att folkpoesien, utan tvivel till största delen
stammande från Sverige, haft stor spridning bland F:s
svenska allmoge. Den förste kände svenske förf, i
F. är munken Jöns Budde, som i
birgittin-klostret i Nådendal på 1480-talet översatte delar
av Bibeln och helgonlegender m.m. till svenska.
Reformationstiden har eg. endast ett namn att
uppvisa, Sigfrid A r o n u s Forsius (d. o. 1624),
som vid sidan av naturvetenskapliga arbeten
författade andliga sånger. Med Åbo akad:s
grundläggande 1640 blev kontakten med kulturlivet i
Sverige starkare, och upprättandet av landets
första tryckeri 1642 skänkte den litterära
produktionen bättre villkor. Tidens akademiska
vitterhet var dock ej av högre värde. Som F:s
förste konstskald kan betecknas Johan
Paulinus (adlad Lillienstedt, 1655—1732).
Äbo-studenten, västgöten Jakob Persson C h r
o-n ander (d. 1694) författade på 1640-talet två
dramer, vilka uppfördes vid akad. Högre
konstnärliga anspråk motsvarar den i Viborg födde
Jacob Frese (1690—1729), som dock under
stora ofreden kom över till Sverige och stannade
där. Efter krigsårens alla härjningar blomstrade
kulturen upp under frihetstiden. Som dess främsta
representanter i F. kunna nämnas Linné-lärjungen
Pehr Kalm (1716—79), nationalekonomen
Anders Chydenius (1729—1803) och skalden
Gustaf Philip Creutz (1731—85), vilken
dock redan vid 20 års ålder lämnade F. Den
gustavianska tiden fick sin stora betydelse för
kulturutvecklingen genom Henrik Gabriel
Porthans (1739—1804) omfattande verksamhet i
odlingens tjänst. Hans inflytande på diktningen
bestod icke blott i den fosterländska anda, som han
ingöt hos sina lärjungar, utan även mera direkt
i det intresse han hos dem väckte för naturen,
hembygden, folkdikten, därmed förebådande
nyromantiken. Till Porthans lärjungar hörde Johan
Henrik Kellgren, som under nära 10 år
vistades vid Åbo akad., Frans Michael
Franzén (1772—1847), som dock 1811 flyttade till
Sverige, och Kellgrens vän, den mindre betydande
förromantikern A. N. C 1 e w b e r g-E deleran tz
(1754—1821). Starkt påverkad av Franzén var
Mikael Choræus (1774—1806) i sina
troskyldiga hem- och barnvisor. Skilsmässan från
Sverige 1809 avbröt icke de litterära förbindelserna,
men de frukter den svenska nyromantiken avsatte
i F. voro föga betydande. Däremot fortlevde
inflytandet av Porthans fosterländska väckelse, och
snart kunde man tala om en utpräglad egen finsk
fosterlandskänsla. Denna slog ut i full blom, då
den generation, vars främsta namn äro Runeberg,
Lönnrot och Snellman, var färdig att träda till.
Hos Johan Ludvig Runeberg (1804—77)
förenades romantik och klassicism med stark
realism till en självständig diktkonst, vars innersta
drivfjäder var fosterlandskärleken. Denna har hos
honom fått uttryck av en sådan höghet, att han
blivit F:s obestridde nationalskald och betytt
mer än någon annan för de fosterländska idealens
utformning hos hela folket. Vekare än Runeberg
och en ren romantiker var Zacharias
Tope-1 i u s (1818—98), vars religiöst färgade idealism
och ljusa tro på alla goda makter prägla hans
rika och melodiösa lyrik. Topelius’ patriotism är
icke mindre stark än Runebergs men mer naiv
och trohjärtad, och såväl i sina historiska
berättelser som i sina sagor för barn är han en milt
moraliserande optimist. Den period, varunder
Runebergs och Topelius’ verksamhet sammanfaller,
är den rikaste inom F:s litteraturhistoria. Då
verkade även Johan Vilhelm Snellman
(1806—81) som tidningsman, politiker och tänkare,
Fredrik Cygnæus (1807—81) som estetisk
författare, talare och kritiker. Lars Stenbäck
(1811—70) skrev sina brännande, intensiva dikter
för att dock av religiösa skäl snart tystna.
Fredrika Runeberg (1807—79), skaldens hustru,
publicerade noveller och två historiska romaner.
Till en något yngre generation hörde den
frihets-älskande Emil von Qvanten (1827—1903),
som vid 17 års ålder skrev ”Suomis sång”, och
Josef Julius Wecksell (1838—1907), som
redan vid 24 års ålder drabbades av
sinnessjukdom men dessförinnan hunnit med en rik
poetisk produktion och fullbordat tragedien ”Daniel
Hjort”, vars förebild var ”Hamlet” och som
genom sin dramatiska kraft utgör höjdpunkten inom
1800-talets svenska dramatik i F. Inga nya förf,
av betydelse framträdde under 1860- och 70-taIen.
Men när 1880-talets radikala vindar nådde F.,
öppnade de en närmare förbindelse med Europas
konstnärliga och litterära liv. Verkningarna
härav skönjdes på alla kulturens områden, och inom
landets svenska litteratur blev Karl August
T avaststjerna (1860—98) den nya
realismens representant. Hans egen läggning var
visserligen mera lyrisk och vek än realistisk, men
i sina friska havsdikter och i sina
vardagsskild-ringar på prosa bröt han definitivt med den
topelianska fosterländskt-romantiska idealismen.
Någon given arvtagare hade han icke vid sin
död, som inträffade en vecka efter Topelius’.
Ja c. Ahrenbergs (1847—1914) romaner ur
sällskapslivet och ur folklivet i ö. F. vittna om
berättarförmåga men uppvisa brister i konstnärligt
avseende. Mikael Lybeck (1864—1925) ställde
däremot stora krav på stil och tanke i det han
skrev, romaner och noveller, lyrik och skådespel.
Hans diktning saknar omedelbarhet, och han dels
brottas, dels leker med idén och med formen,
men han har med sin intellektuella skärpa och
sin psykologiska känslighet skapat ting av stark
verkan. Länge behövde han icke ensam uppbära
den svenska diktens traditoner i F. Vid
sekelskiftet framträdde en rad nya skalder, vilkas dikt
till icke ringa del var präglad av den hårda
politiska kamptid, som nu hade begynt för
landet. Bertel Gripenberg (1878—1947)
besjöng i vackert smidda, ståtliga strofer äran och
tapperheten men även, i sin ungdom, njutningen
och, senare, sitt lands karga skönhet; han var
den nationellt inriktade och reaktionärt inställda
svenskhetens tolk. Arvid M ö r n e (1876—1946)
anslöt sig som ung till den framväxande
arbetarrörelsen i F. och skrev social kampdikt, men
— 681 —
— 682 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
