Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fladdermöss, flädermöss, läderlappar - Fladen (Kattegatt) - Fladen (Nordsjön) - Flagell - Flagellanter - Flagellater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLADEN .
kommer över hela Sverige. F r a n s a d e f., M.
nattereri, vars smala öron nå 5 mm över
nos-spetsen, kroppslängd 50 mm med en frans av
styva, krökta borst i bakkanten av
svansflyghu-den. Anträffas mycket sporadiskt upp till
Södermanland. B e c h s t e i n s f., M. bechsteVnii, med
mycket långa, ej sammanvuxna öron, och d a m
m-f laddermusen, M. dasycne’me, släktets största
inhemska art, äro mycket sällsynt anträffade i
Skåne. Dvärgfladdermusen, PipistreWus
pipistrellus, är den minsta arten, längd 40—44 mm,
och förekommer allmänt upp till Gästrikland. Med
denna förväxlas lätt den något större och blott
i Skåne mycket sällsynt funna N a t h u s i u s’ f.,
P. nathu’sii. Nordiska f., Eptesicus nilsso’nii,
vars öron äro korta och två sista svanskotor
fria från flyghuden, är en av de vanligaste arterna,
som går upp till Lappland. Gråskymliga f.,
Pesperti’lio dis’color (”V. munnus”) liknar föreg.
men är större, längd 60 mm, och är mera
silvergrå i färgen. Är allmän i städer upp till Uppland.
Stora f., Nyc’talus noctula, är kraftigt byggd
med korta öron, rödbrun päls och smala, svarta
vingar. Denna, som med en längd av 76 mm är
den största arten i Sverige, är utbredd över
Sydsverige upp till Uppland och flyger ofta vid
klaraste solljus, på stor höjd. Långörade f.,
Pleco’tus auri’tus, lätt igenkänd på de stora, över
pannan sammanvuxna öronen, har anträffats upp
till Ångermanland. Barbastellen, BarbastelVa
barbastelVus, har långa ben och korta, över pannan
förenade öron. Förekommer sparsamt i Skåne,
Blekinge, Halland och Östergötland. — Litt.: M.
Eisentraut, ”Die deutschen Fledermäuse” (i
”Klein-tier und Pelztier”, 13:4, 1937); G. M. Allen, ”Bats”
(1939); Lise Engbæk, ”Flagermusens orientering
ved et radarlignende system” (i ”Salmonsen
Lexi-kon-Tidsskr.”, 1945/46); O. Ryberg, ”Studies on
bats and bat parasites”, 1 (1947)* [H.Bn]O.R.
Fladen, stort grundflak i Kattegatt s.v. om
On-salahalvön och Nidingen. Grundflaket, vars minsta
djup är 6,5 m, är utmärkt med bl.a. en lysboj s.v.
om och ett fyrskepp, ”Fladen”, n.ö. om de grunda
områdena. Fyrskeppet är försett med anordningar
för luft- och vattenmistsignalering.
Fladen, eng. Fladen Ground [flei’dn gräu’nd], stort
grundflak i Nordsjöns n.v. del, c:a 120 km från
skotska kusten. Givande sillfiske (”Fladen-sill”).
Flagell’ (av lat. flagelVum, gissel), 1) grovt,
mycket långsträckt flimmerhår, karakteristiskt för
gisseldjuren (se Flagellater) och även förekommande
hos flercelliga djur (se Gisseltråd); 2) långt,
gis-sellikt, ihåligt utskott från det hanliga
parnings-organet hos landlungsnäckorna.
Flagellanter (av lat. flagella’re, gissla). Sedan
gissling länge brukats som kyrkligt straff- och
bot-göringsmedel, började den o. år 1000 påbjudas el.
anbefallas som asketisk övning inom klostren och
spred sig därifrån även till lekmannakretsar.
Under intrycket av krig, farsoter o.d. samt
botpredikanternas förkunnelse samlades s.k. flagellanter
till stora skaror, sammanslöto sig i brödraskap och
drogo omkring under gisselslag och botsånger
(första gången i Italien 1260). Rörelsen gick som en
epidemi över Europa, häftigast under peståren 1348
—49. F. kritiserade ofta skarpt den
förvärldsli-gade kyrkan och fördömdes därför av denna. I Ita-
Flagellater. 1 Euglena viridis, 2 Dinobryon sertularia,
3 art av fam. Coccolithophoridae, 4 Synura uvella,
5 Hydrurus foetidus.
lien tog dock rörelsen en mera kyrklig vändning,
och längre fram omhändertogs den överallt av
jesuiterna. Här och där fortgick den in på 1800-talet.
— Litt.: E. Fischer, ”Die Geissler” (1906); G. F.
Col-las, ”Geschichte des Flagellantismus” (1913). A.Mn.
Flagellanter, Flagella’ta, encelliga organismer, i
regel fritt rörliga med hjälp av en, två el. flera
gissel el. flimmerhår. Cellulosavägg saknas.
Plas-mahudlagret är hos många lägre former svagt
utvecklat och mjukt, varigenom dylika former ha
möjlighet till amöboida formförändringar. Hos
andra finns ett starkt utvecklat, elastiskt hudlager,
som genom omväxlande sammandragning och
avslappning åvägabringar ett annat slag av
formförändring, s.k. metaboli. Så är förhållandet hos t.ex.
släktet Eugle’na. Cellen innehåller en kärna och ofta
en el. flera pulserande vakuoler, som med
regelbundna mellanrum försvinna, i det de tömma sitt
innehåll utåt. Hos en del former finnas dessutom
kromatoforer, innehållande ett grönt, gult el. brunt
färgämne samt stundom i cellens främre ända ett
ljuskänsligt organ, en röd s.k. ögonfläck el. stigma.
Assimilationsprodukten är som regel fett el.
kolhydrat. Åtskilliga former (Dinob’ryon) äro
försedda med geléaktigt hölje, andra
(Coccolithophor’i-dae) utrustade med en fast vägg. I dylika fall
med fast el. geléartat hölje finns i manteln vanl.
hål, varigenom flimmertråden sticker ut. Hos andra
former åter är geléhöljet fast och helt omslutande
de vegetativa cellerna, som sakna gisseltrådar och
föröka sig genom delningar inne i gelémassan,
— 903 —
— 904 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
