Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkrätt - Folkrättsakademien - Folkrättsinstitutet - Folkrättsliga servitut - Folkrörelsernas konstfrämjande - Folkrörelsernas program-ab. - Folkrörelsernas rese- och samorganisation - Folksaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKSAGA
gripits vid statliga tvister. — Den vetenskapliga
bearbetningen av f. inleddes genom Hugo Grotius’
berömda verk ”De jure belli et pacis” (1625) och
fortsattes av Pufendorf, v. Martens, de Vattel,
Bluntschli, Hall, Anzilotti m.fl. För utvecklingen
av f. arbeta i våra dagar Folkrättsakademien* i
Haag, Institut de droit international* i Gent och
Association de droit international* i London. —
Som ett viktigt led i arbetet för freden har man
länge betraktat strävandena att åstadkomma en
enhetlig kodifikation av den folkrättsliga
regleringen. Det synes ha varit Jeremy Bentham,
som först förordade en sådan uppteckning av f.
som grundval för en ständig fred mellan de
civiliserade nationerna. Efter hans tid ha flera
försök gjorts att även på den vägen trygga
freden. Frågan tilldrog sig också Nat. förb:s
uppmärksamhet, och ett försök gjordes vid en
konferens i Haag 1930 att få till stånd enhetliga
bestämmelser rörande vissa speciella frågor. Ehuru
man således endast tog upp några begränsade
uppgifter, blev försöket likväl misslyckat. Under
1946 och 1947 ha såväl FN som Association de
droit international tagit upp
kodifikationsspörs-målet till förberedande behandling. — Litt.: H.
G. F. Sundberg, ”F.” (1944); P. Fauchille,
”Trai-té de droit international public” (2 bd, 8 éd.
1921—26); F. v. Liszt, ”Völkerrecht” (12 Aufl.
1925); L. Oppenheim, ”International law” (2 bd,
6 ed. 1940—47); P. Guggenheim, ”Lehrbuch des
Völkerrechts” (2 bd, 1947); ”Wörterbuch des
Völkerrechts”, utg. av K. Strupp (3 bd, 1922
—29). H.Ci.
Folkrättsakademien, fra. Académie de droit
International, upprättades 1914 under medverkan av
Carnegies stiftelse för internationell fred men
började på gr. av i:a världskriget sin verksamhet
först 1923. F. har sitt säte i fredspalatset i Haag
och underhålles främst av Carnegiestiftelsen. Dess
uppgift är att utgöra ett centrum för högre,
vetenskapliga studier i internationell rätt (folkrätt
och internationell privaträtt) för att underlätta en
fördjupad och opartisk prövning av de frågor, som
sammanhänga med de mellanfolkliga
rättsförhållandena. För detta ändamål hållas föreläsningar
och seminarieövningar av de främsta sakkunniga
på området. F. ledes av ett förvaltningsråd på
12 medl. och utger en årspublikation om 5 bd. K.
Folkrättsinstitutet, se Institut de droit
international.
Folkrättsliga servitut kallas stundom avtal
mellan stater, vari en stat medgiver annan att utöva
viss rådighet över den andra, t.ex. inom första
statens område anlägga en kolstation, el.
förpliktar sig att icke vidtaga vissa åtgärder, t.ex. inom
visst område uppföra fästningar (Ålands-,
Karl-stadskonventionen).
Folkrörelsernas konstfrämjande, se
Folkbildningsarbete, sp. 1158.
Folkrörelsernas program-ab. är delat på två
avd., Programbolaget och Folkreklam.
Programbolaget bedriver sedan V10 1944
impressarioverksamhet och strävar att ge
landsbygdens Folkets hus, bygdegårdar och ordenshus
levande underhållning av högre klass i form av
teaterturnéer. Under 1947 förmedlades 1,619
föreställningar, fördelade på 233
teaterföreställ
ningar, 217 revyer och 1,169 kabaret- och
orkesterprogram. — Folkreklam, som
fungerar sedan V2 1947, arbetar för välordnad och
prisbillig affischreklam, såväl i riksomfattning
som för de lokala organisationerna, och är hittills
representerat på c:a 1,000 orter i landet. I
samarbete med olika verkstadsklubbar har Folkreklam
fabriksreklamtavlor i åtskilliga industrier. BrA.
Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation,
se Reso.
Folksaga. Ordet saga (fsv., anförande,
meddelande, berättelse i allm.) har i litteraturen
upptagits från norskan i ursprunglig betydelse av
fornnordisk prosaepik och i riksspråket använts dels
om berättelser ang. något ovanligt el. romantiskt
el. om novellistik, imiterande folkdiktning, men
betecknar som folkloristisk term en bestämd
kategori av folklig prosaberättelse med osannolikt
innehåll och berättad endast till förströelse, till
skillnad från en folksägen*, som bygger på ännu
levande trosföreställningar el. verkliga händelser
och av berättaren hålles för sann. I svenskt
folkspråk liksom även i engelskan och franskan saknas
en särskild benämning för f., varemot de flesta
andra språk ha en särskild term för denna diktart,
danska eventyr, tyska Märchen, ryska skazka o.s.v.
— Sagor berättas hos alla folk såväl inom som
utom Europa, och skillnaden mellan sägen och
saga iakttages även av naturfolken. Den primitiva
sagan, som oftast är djursaga, kännetecknas av
en invecklad och lös komposition med episoderna
konglomeratmässigt fogade till varandra utan
logiskt sammanhang. En sagodiktning med större
episk fullkomning påträffas förutom hos de
europeiska och asiatiska kulturfolken även hos Bortre
Indiens malajfolk, polynesierna och Nordamerikas
indianer. — På indoeuropeiskt språkområde
särskiljas sagorna i flera sinsemellan självständiga
stilarter av olika ålder och ursprung. Mest
betydande är undersagan (ty. Zaubermärchen),
en flerepisodisk berättelse med strängt
regelbunden och schematisk komposition: episoderna
ordnas i logisk följd efter talförhållande (i Europa
3-talet, i Indien 4-talet), varvid varje handling
regelbundet upprepas och aldrig mer än två
personer samtidigt uppträda. Handlingen bygger i
regel på konflikt mellan hjälten och en övernaturlig
motståndare (demon, drake, jätte o.s.v.), på det
erotiska förhållandet mellan en människa och en
övernaturlig varelse el. ett djur, på den olycka,
som träffar hjälten på gr. av hans brytande av ett
tabu, på fullgörandet av en honom ålagd
övernaturlig uppgift (bygga ett skepp, som går över både
land och vatten, valla kungens harar, söka
prinsessan vid världens ände etc.). De svårigheter sagan
hopar i hjältens väg övervinner han med bistånd
av övernaturliga hjälpare (trollkarlar, tacksamma
djur etc.) el. med hjälp av ett övernaturligt
föremål (talisman, ”dödens och livets vatten”,
”sju-milastövlar” etc.). Slutet innebär alltid den förut
föraktade och obemärkte hjältens triumf och
lysande upphöjelse. Den indoeuropeiska undersagan
har med kolonisationen spritt sig även till
främmande världsdelar och ingår i några fall även i
naturfolkens sagotradition. Dess ålder är mycket
hög. Den äldsta uppteckningen av en ännu i
Östeuropa berättad undersaga finnes i en egyptisk
— 1213 —
— 1214 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
