Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folksaga - Folksanatorier - Folksed - Folkskola - Folkundervisningen intill 1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKSKOLA
därifrån till arabiska och genom hebreiskan slutl.
till latin. Han drog därav slutsatsen, att alla
sagor diktats i Indien under medeltiden av
buddistiska munkar för att användas till predikoexempel
och därefter på olika vägar nått Europa. Medan
Benfey och hans talrika anhängare företrädesvis
studerat f. i dess litterära former, ha finländarna
Kaarle Krohn och Antti Aarne framför allt
uppmärksammat den i dess ursprungliga, traditionella
form. Krohn och Aarne, som i
folksagoforskning-en infört en för detta tema särskild
undersökningsmetod, den s.k. historisk-geografiska metoden, anse
de flesta sagor diktade under medeltiden, varefter
de på muntlig väg från by till by spritts över
världen. I Sverige står W. Liungman den finska skolan
närmast. De engelska antropologerna, särsk.
Andrew Lang, ha betonat den europeiska f:s
primitiva tankeinnehåll och släktskap med naturfolkens
sagor, varför f. rimligen ej kan tilldelas bestämd
historisk tid el. ursprungsort utan måste anses
som en urgammal, universell, primitiv diktning.
Svensken C. W. v. Sydow har påvisat den
indo-europeiska undersagans särart och stora
ålderdomlighet. Han har uppmärksammat dessa sagors
konstanta variation vid viktiga språk- och
kulturgränser och därav slutit, att deras
internationa-litet ej kan bero av vandring från land till land
utan på arv från en gemensam indoeuropeisk
urtid. Genom jämförande studium av de särtyper,
ekotyper, en saga tagit inom olika delar av
sitt utbredningsområde (de geografiska gränserna
mellan ekotypområdena sammanfalla för de flesta
sagor av detta slag), är det möjligt att sluta sig
till ifrågavarande sagas ursprungliga form och
innehåll. — Litt.: ”Nordisk kultur”, 9 (1931, med
litt.-fört.); C. W. v. Sydow, ”Våra folksagor”
(1941); Fr. v. der Leyen, ”Das Märchen” (3 Aufl.
1930); J. Bolte & G. Polivka, ”Anmerkungen zu
den Kinder- und Hausmärchen der Brüder Grimm”
(5 bd, 1913—32); ”Folklore Fellows’
Communications” (1910 ff.) innehållande bl.a. A. Aarne &
S. Thompson, ”The types of the folk-tale” (1928),
”Motif-index of folk-literature” (1932 ff.) samt de
grundläggande arbetena av A. Aarne, ”Leitfaden
der vergleichenden Märchenforschung” (1913) och
”Übersicht der Märchenliteratur” (1914); J. Bolte
& L. Mackensen, ”Handwörterbuch des deutschen
Märchens” (1931—36); viktiga sagomonografier
finnas i R. Köhlers ”Kleinere Schriften” (3 bd, 1898
—1900); A. Wesselski, ”Märchen des Mittelalters”
(1925); H. Gunkel, ”Das Märchen im Alten
Testament” (1917); B. Malinowski, ”Myth in
primitive psychology” (1926): S. Thompson, ”The
folk-tale” (1946). S.Ld.
Folksanatorier, se Konung Oskar II :s
jubileumsfond.
Folksed innefattar alla slags handlingar, som
folket utför efter bestämda regler vid bestämda
tillfällen. En del av dessa f. är av rent profan
natur och grundar sig dels på reglerna för god
ordning och för det passande, i det man håller
fast vid vissa normer, dels på symbolik, t.ex. vid
en del rättshandlingar. Till f. räknas även en del
upptåg av mer el. mindre uppsluppen art (se
Folklekar), knutna till festliga tillfällen, och till vilka
sekundärt trosföreställningar anknutits. Andra f.
åter äro av rent rituell art och grundade på
ur
sprunglig magisk el. religiös folktro*. Då all f.
lätt attraherar föreställningar, som ofta äro helt
främmande för dess ursprung, är det ej alltid lätt
att bedöma, i vilket förhållande f. står till
folktron, varför det gäller att vid dylika
undersökningar ha ett så rikhaltigt och mångsidigt material
som möjligt och behandla det med omsorgsfull
och kringsynt kritik. v.Sw.
Folkskola (i Danmark och Norge folkeskole,
Island barnasköli, Tyskland Folks- el.
Elementar-schule, England primary school, USA elementary
school, Frankrike école primairé), skola, som avser
att meddela elementär undervisning åt hela folkets
barn. Innebörden i begreppet f. har utvecklats
från att avse fattigskola för de breda
samhällslagrens barn till medborgarskola för alla nationens
barn. I Sverige innefattar f. dels småskolan,
där grundläggande undervisning meddelas, dels
egentlig f., där undervisningen fullföljes ocl
avslutas. Folk- och småskolestadiet skola tillhopa
omfatta minst 7 årsklasser, oberäknat den därpå
byggande fortsättnings- el. ersättningsskolan. Be
roende på antalet barn i orten kan f:s form och
antalet lärare i den högst väsentligt variera.
Innehåll:
Sp.
Folkundervisningen intill
1842 ...................1218
Folkskolans utveckling
efter 1842 .............1221
Organisation ..........1225
Ledning ...............1226
Skolformer ..........:-i22;
Lärare ..................1229
Kostnader .............1231
Litteraturanvisningar .. 1232
Folkundervisningen intill 1842. Redan i antikens
Grekland och Rom funnos skolor, men i Norden
äro ej några sådana kända förrän under
medeltiden. Kyrkan kände visst ansvar för
folkundervisningen, men det starkast drivande motivet vid
upprättande av kloster- och domskolor var att
utbilda kyrkliga tjänare. Aven i socken- och
trivialskolor tjänstgjorde präster som lärare, och
huvudsyftet med undervisningen var att bibringa barnen
kristendomskunskap. Det tycks endast ha varit
stads- och skrivarskolorna, som i någon mån
tillgodosett utbildningen för världsliga yrken.
Skolornas antal var dock alltför ringa för att kunna
ge plats åt alla allmogens barn. Dessa fingo sin
huvudsakliga undervisning genom kringvandrande
munkar och från prästen i predikstolen. Redan
Östgötalagen (fr. o. 1290) fastslår bondens
skyldighet att om söndagarna besöka gudstjänsten.
Kyrkan uppställde krav på kunskaper i
kristendom, närmast utantillrabblande av trons artiklar,
Fader vår och Ave Maria. Kontroll över
kunskaperna utövades vid den både för barn och vuxna
obligatoriska bikten. Under reformationstiden
ökade kraven på kristendomskunskap men kommo nu
närmast att gälla Luthers katekes. Sålunda
stadgades i 1571 års kyrkolag, att katekespredikningar
skulle hållas vissa tider av året, och tillträde till
nattvarden skulle endast beviljas den, som
ordentligt inlärt Fader vår, trosartiklarna och
budorden. De ökade kraven på kristendomskunskap
drevo fram en starkare önskan, att allmogen genom
läsning själv skulle kunna tillägna sig trons
huvudstycken. I enlighet härmed föreskrev
sträng-näsbiskopen Laurentius Paulinus Gothus i sina
stiftskonstitutioner, att kaplanerna i församlingen
skulle undervisa ungdomen. På prästmötet i
SU 9. — 1217 —
39 — Red. avsl. 4/ii 48.
— 1218 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
