Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkskola - Folkskolans utveckling efter 1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKSKOLA
av lärostoffet, bidrog den dock att skapa ordning
och reda. Det hade emellertid sitt fulla
berättigande, när denna metod både i ord och gärning
kritiserades av T. Rudenschöld. Dennes exempel
betydde också mycket för tillskapandet av
småskolan* (1858) och
folkskolinspektio-n e n (1860). Även om inspektionen till en
början omhänderhades av deltidsanställda präster
och seminarielärare, var den av stor betydelse i
fråga om att ge stadga åt f:s inre arbete. Tiden
var därför snart mogen för
växelundervisningsmetodens avskaffande, vilket skedde genom 1864
års cirkulär. Mannen bakom verket var
ecklesiastikminister F. F. Carlson. Denne tillsåg
också, att den dagliga lästiden reglerades, att
läroämnena kommo att inträda i bestämd ordning
samt att avgångsprövning anordnades i f. En
bestämd handledning för lärokurser och lärogång
tillkom först med 1878 års normalplan,
vari bl.a. klassindelningen fixerades. Året innan
hade seminarieutbildningen närmare normerats
och lärotiden fastställts till 4 år. De många nya
bestämmelser, som under årens lopp utfärdats,
sammanfördes och förenhetligades med 1882
års förnyade folkskolestadga, vari
bl.a. påbjöds, att den 4 år tidigare utfärdade
normalplanen skulle ligga till grund för uppgörandet
av lärokurserna. I den nya stadgan bestämdes
också, att skolgången skulle räcka från barnets
7:e till dess i4:e levnadsår, men med rätt till
befrielse för den, som dessförinnan inhämtat
erforderliga kunskaper. Denna undantagsbestämmelse
blev i stort sett normerande för den följ, tiden,
och skolan fortsatte att vara övervägande 6-årig.
— Till f:s stabilisering bidrog starkt, att det bland
dess lärare började vakna ett nytt yrkesintresse
och en kåranda, vilket bl.a. manifesterade sig i
bildandet av Sveriges allmänna
folkskollärar-förening* 1880. Denna verkade icke blott för att
stärka lärarnas yttre ställning utan också för att
förbättra undervisningsmetoderna och
yrkesmässigt höja kåren i dess helhet, bl.a. genom att
fortsätta och utvidga de fortbildningskurser för lärare,
som landstingen börjat anordna under 1860- och
70-talen. Med stor skicklighet företräddes
lärarkårens och f:s intressen av män som Emil
Hammarlund och Fridtjuv Berg. Med ”Svensk
lärar-tidning” (1882) fick folkskollärarkåren ett enande
och opinionsbildande organ. — Under 1800-talets
sista decennier gjorde sig mot f. starkt
reaktionära strömningar gällande. Man sökte minska
utgifterna för f. genom att begränsa dess
uppgifter till undervisning i kristendom, innanläsning,
skrivning och räkning, så att barnen kunde få
sluta skolan vid 12 års ålder. De
folkskolefient-liga riktningarna lyckades också hämma f:s
organisatoriska utveckling på landsbygden, men i andra
avseenden gick f. starkt framåt. Fastän
folkskollärarna och deras organisationer kämpade för
normalkurser, kom 1889 års normalplan
ändå att gå reaktionens ärenden genom att ge
anvisningar även för minimikurser. Normalplanens
upphovsmän hade strävat efter att uppta alla
existerande skolformer men angåvo icke, att det
rörde sig om undantagsformer. 1897 års
folkskolestadga legitimerade emellertid icke
dessa skolformer. I stället tillkommo som viktiga
nyheter folkskolans högre avdelning
(se nedan sp. 1229) och e r s ä 11 n i n g s s k o 1 a n*.
Ett kryphål gavs emellertid, i det att fattiga barn
tillätos lämna skolan efter att ha inhämtat en
mini-mikurs. Med 1900 års normalplan kunna
dock normalkursens förkämpar anses ha segrat, ty
här återfinnas icke längre några anvisningar för
särskilda minimikurser. — I debatten om innehållet i
f:s undervisning kom det också till starka
meningsbrytningar i fråga om kristendomsundervisningen.
Innanläsningsförmågan betraktades mångenstädes
blott som förutsättning för
kristendomsundervisningen, erkannerligen katekesläsningen. Vid
riksdagen 1859—60 blev det en formlig resning i
bondeståndet mot katekesplugget. Fastän detta i
fortsättningen något modifierades, fortsatte
kritiken. En ny, mera pedagogiskt uppställd katekes
1878 tillfredsställde icke kraven på förenkling av
kristendomsundervisningen. Några nya lättnader
i fråga om katekesplugget åstadkommos knappast
förrän 1903 och mera definitivt först med 1919
års undervisningsplan. Debatten om
kristendomsundervisningen fortgår alltjämt, även om
frågeställningen numera i främsta rummet kommit
att gälla kristendomsundervisning kontra
konfessionslös etik. I debatten om katekesundervisningen
är emellertid inflätad striden om f:s lokala
ledning. 1842 års stadga hade fastställt, att
kyrkoherden skulle vara ordf, i skolstyrelsen. Detta
betraktades som ett kyrkans välde över skolan och
föranledde många häftiga anlopp från antikyrkligt
håll, innan den prästerliga självskrivenheten
upphävdes 1930. — Efter sekelskiftet kan man notera
en uppblomstring av intresset för
folkundervisningen. Sedan läroverksfrågan lösts 1904, kom
turen till f., vilket bl.a. manifesterades genom att
en folkskollärare f.f.g. utnämndes till
ecklesiastikminister 1905, Fridtjuv Berg. Under hans
ministertid utfärdades på administrativ väg
bestämmelser om lärarnas representation i skolrådet och om
stavningsreformen. På Bergs tillskyndan fattade
riksdagen också beslut om löne- och
pensions-reglering för folkskollärarkåren. Efter det
demokratiska genombrottet blev Berg för 2:a gången
ecklesiastikminister 1911. Som ordf, i
Folkunder-visningskommittén* hade han deltagit i
förberedelserna för de reformer, som nu genomfördes,
bl.a. i fråga om folkskolöverstyrelse,
inspektionsverksamheten samt folkskoleseminariernas
omorganisation. Under i:a världskriget låg
reformverksamheten på skolans område praktiskt taget nere,
men med Värner Rydén som ecklesiastikminister
från 1917 började en ny aktivitetsperiod. 1918
genomdrev han bl.a. beslut om praktiska
ungdomsskolor samt om lönereglering för olika lärarkårer.
Följ, år fattades beslut om bl.a. utbyggnad av
inspektionsverksamheten, omorganisation av
små-skoleseminarierna samt om fortsättningsskolorna,
och då utredigerades också den i stort sett ännu
gällande undervisnmgsplanen. Rydén tog också
flera viktiga utredningsinitiativ, av vilka det mest
betydande utmynnade i 1927 års reform av det
högre skolväsendet, varvid f. vann erkännande som
bottenskola*. En fullständig enhetsskola* hade
därmed icke skapats. Den har tagit mer konkret
gestalt först med 1946 års skolkommissions
förslag, vari de sakkunniga skisserat en 9-årig
grund
— 1223 —
— 1224 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
