Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När natten sakta stiger utöver land och sjö,
och dagens sorl begynner att försvinna,
och vågen går till vila inunder grönan ö,
och alla vackra stjärnor börja brinna,
då bliver himlens båge så ren och spegelklar,
en här av goda änglar så tyst därunder far
och gråter silvertårar över jorden.
Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad;
hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
varmed hon är sen tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen.” —
”Hav tack, du älvadrottning! — Det glömmer jag ej mer,
ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se där! I månens strimma min rätta stig jag ser.
Farväl! Vi glömma icke brått varandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen.”
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
