Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ulivitt! Ulivitt! Hur det dunkar i däck,
när propellern han borrar i böljan en bäck
när cylindrarna våndas och kipa in luft,
och pistongerna gå, som de hade förnuft!
Men vad rör det mitt lugn,
där jag står vid min ugn?
De må sköta sitt värv, och så sköter jag mitt!
Ulivitt, Ulivitt!
Det är mörker och höst, det är storm, det är gny,
och jag ser från min glugg, huru gnistorna fly.
Det är isande vind, det är stänkande sjö,
det är strömmande regn, det är hagel och snö.
Men jag står vid min pust,
jag har varmt, jag har ljust.
Jag har sommar, jag steks — langa hit litet frost,
Ulivitt — på min post!
Jag är kock i det kök, som bereder sin mat
åt en hungrande slav, som ej får vara lat.
Han arbetar, han bär våra bördor i hamn,
ty vår tid har så brått. Mekanik är hans namn.
Lille jätte, var still
och ryt högt, om du vill,
men bliv vackert i bur! Om du bryter dig ut,
Ulivitt — är det slut.
När jag skyfflar mitt kol, och det gnistrar så hett,
och jag glänser av sot, och jag dryper av svett,
då så tror jag mig stå hundra mil under jord:
jag har tänt en vulkan, jag har ånga ombord,
och jag driver mitt klot. —
Men då gungar min fot,
och då vaggar mitt golv, och ett flarn är jag då,
Ulivitt, på det blå.
Och jag vet, att en våg utur djupenas däld,
hon kan bräcka min köl, hon kan släcka min eld.
Mellan döden och mig är en tumsbredd järn.
Men allsvåldige Gud är mitt fäste och värn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
