- Project Runeberg -  Svensk vers. Psalmer, sånger och visor /
134

(1935) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hård vart striden. I dagar två
ingen visste dess utgång än.
På tredje dagen gaf Odin
seger åt sveakungens män.
Då ropade Styrbjörn med väldigt ljud
”Hellre dö än fly med skam!”
Drev sitt baner med dån i jorden,
bröt i fiendehopen fram.

Honom följde hans män.
Vart stort härskri och vapengny.
Få vordo levande tagna i striden,
sågos dock ännu färre fly.
Hetsat vilddjur lik,
Styrbjörn, tyngd av pilar och spjut,
värjde sig manligt, tills han dignande
föll och andades livet ut.

Men Erik, kungen den segersälle,
när striden var slutad, lovade glad
sköna skänker åt den, som dagens
blodiga bragd för hären kvad.
Fram steg Torvald Hjalte,
sjöng en härlig segersång.
Gripen, sägs det, av stundens storhet
kvad han för första och sista gång.

                        *

Styrbjörn starke
dog för frändehand,
föll vid foten av fädrens gravar,
bärande avog sköld mot sitt land.
Men Svitjods folk hade provet stått,
och klart i hävderna lysa skall
som ett dyrbart arv åt släkten sena
minnet av segern på Fyrisvall.

                                K. A. Melin.

131. Kungshatt.



En konung i Sverige, han flyr icke gärna,
står stilla i spetsen som himmelens stjärna
och lyser och strider för hela sin här.
Ty håller ock Sverige sin konung kär.

Men är han allen i förvillande skogen,
och svärdet är brustet, och hästen är trogen,
och fienden efter i hamn och i häl,
då rider han undan. Däri gör han väl.

Den mordiska hopen med glimmande spetsar
ren drager sitt notvarp i tätaste kretsar
och ropar: ”Rid undan till havsuddens kant!
Vi taga dig väl uppå klippans brant.”

På klippan är kungen och havet inunder,
och bakom är döden och trummornas dunder.
Han hör, hur hon nalkas, den brusande jakt.
Guldsporren han frestar med väldig makt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:33:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svversdal/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free