Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en hel vinter; den syntes mig lång,
och fast jag var kung, var dock jorden mig trång
emot havet.
Jag ingenting gjorde, men hade ej ro
för att hjälpa var hjälplös gäck.
Till mur vill man ha mig kring bondens bo
och till lås för tiggarens säck.
På sakören, edgång och tjuvar och rån
jag hörde mig mätt. — Vor’ jag långt därifrån
uppå havet!
Så bad jag. — Men hän gick ock vintern lång,
och med sippor stränderna strös.
Och böljorna sjunga åter sin sång
och klinga: ”Till sjös, till sjös!”
Och vårvindar spela i dal och på höjd,
och strömmarna fria störta med fröjd
uti havet.
Då grep mig det forna osynliga band,
mig lockade böljornas ras.
Jag strödde mitt guld över städer och land
och slog min krona i kras
och, fattig som förr, med ett skepp och ett svärd
emot okända mål drog i vikingafärd
uppå havet.
Som vinden frie vi lekte med lust
på fjärran svallande sjö.
Vi människan sågo på främmande kust
på samma sätt leva och dö.
Bekymren med henne städs bosätta sig;
men sorgen, hon känner ej vikingens stig
uppå havet.
Och åter bland kämpar jag spejande stod
efter skepp i det fjärran blå.
Kom vikingasegel, då gällde det blod;
kom krämarn, så fick han gå.
Men blodig är segern den tappre värd,
och vikingavänskap, den knytes med svärd
uppå havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
