Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Blir kyrkan blott byggd”, var den frommes svar,
”mitt ögonpar
till lön jag dig gärna vill unna.
De himmelska syner ej slockna med det:
Guds majestät,
Guds lov kan den blinde förkunna.”
Nu kretsen blev helgad och bönen sagd
och grunden lagd.
Till verket jätten vill hasta.
Först välver han kryptan, sin kulas bild,
från dagen skild,
med bågar som himlens så fasta.
Därefter till Romeleklint han drar.
Ett berg han tar
och rycker från lossnande rötter.
Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med järnskodda fötter.
”Du stenblock, lägg dig, du järnkramp, håll,
väx hög som troll,
du mur, som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken. Min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förrn månen sig rundat.”
De väldiga murarna stiga med hast.
Som jorden fast
står jättebyggd kyrka från grunden.
Och inom, på mäktiga skulderblad,
en pelarrad
uppstöder den högvälvda runden.
Ren högt på dess tinnar satt jätten glad
och log och kvad:
”I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förrn sol går ner,
mig munken ger
mitt namn — eller också sitt öga.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
