Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Och heter jag Finn, av jätteätt,
ej läggs så lätt
den stenen — den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.
Dock — heter jag Finn”, fortfor han vred,
”jag bryter ned
den dumma, den holkade klyftan.” —
Då springer han neder med raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.
Han ryster och ryster. Då nickar till fall
den byggnad all —
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej liv igen. —
Så står han än
och famnar sin väldiga pelar’.
Och allt sen den tiden, mång’ hundra år,
som templet står,
jämt något fattas uppå det.
Där bygges förgäves år ut och år in,
och därtill Finn
är skuld — men ej domkyrkorådet.
Vikingars barn på Svitjods strand
lekte i vinternatten.
Holmgång de lekte med svärd i hand,
lekte på frusna vatten.
Far var gången till kungens fest,
i gudahuset han satt som gäst,
när asarnas offer brunno.
Med rop och stormande vapengny
de unga kämparna foro.
Trädens skuggor och nattens sky
skrämda av leken voro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
