Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Helt gärna är jag er härhövidsman”,
strax svarade konungen då,
”allenast I ären mig trogna var man
inunder min fana blå.”
De dalkarlar svarte med friskaste mod,
som alla de varit en man:
”Vi våga väl gärna båd’ liv och blod
mot en så grym tyrann.”
Så dalkarlar foro med bågar åstad
allt ned över Tuna bro;
flera då voro dalkarlar i rad,
än kung Gösta han månde tro.
De dalkarlar skynda sig fort i sitt lopp
allt neder till Tuna hed;
större nu blev dalkarlarnas tropp,
än kung Gösta kund’ överse.
Dalkarlarna hinna till Brunnbäck fram,
där fingo de jutar i syn;
strax flera dalpilar i vädret man fann,
än haglet nedfaller av skyn.
Dalkarlarna började skjuta allt mer,
de sköto alla som en man:
tjockare rykte dalpilar där ner
än sanden på sjöastrand.
Så körde de jutar i Brunnbäcks älv,
så vattnet dem porlade om;
de sörjde däröver, att Kristiern själv,
han ej där tillika omkom.
Var markens ros skall vissna, var sommar följs av höst,
men aldrig dör den bilden, som bor i folkets bröst.
I våra berg och dalar han lever ännu kvar,
den kungen, som oss alla har älskat som en far.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
