Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min fader var en jättekung,
som rådde över fjällen,
min moder var en tuvas ljung
så röd som junikvällen,
min broder var en fors så strid,
min syster var en stjärna blid
på mörkblå himlapällen.
Jag växte upp i öde mon
vid djupa insjöns branter.
Det höga berget var min tron
med furornas drabanter.
Uti min krona stjärnan sken,
och månen hängde på min gren
med frostens diamanter.
Ty jag var skogens unge prins.
Rak som ett ljus var stammen.
Den snälle ekorrn än jag minns,
som tog sitt hopp vid dammen.
Och i min topp sjöng trasten skön,
när skogen höll sin morgonbön,
och ekot sade amen.
Då kom en mulen vinterdag
en pilt med julestjärna,
han såg på mig, han högg ett tag,
han högg i bark och kärna.
Jag föll så grön, jag föll så ung
för andras fröjd på tuvans ljung,
och därför föll jag gärna.
Sen blev jag förd till herregård;
där skällde på mig hunden.
En moder tog mig i sin vård,
jag blev med kransar bunden.
Jag kläddes som den unga brud
i silkesband och blomsterskrud,
ty nu var högtidsstunden.
Jag fördes in till julekväll,
när ljusen brunno klara.
Där jublade så glad, så säll
en yster barnaskara.
Jag tänkte på min öde mo,
på trastens sång, på ekorrns bo;
där ville helst jag vara.
Jag glömde allt för andras fröjd,
fast själv jag hade ingen.
Men ock för mig i himmelshöjd
sjöng glada änglaringen,
och på min dunkelgröna gren
föll ett förklarat återsken
av vita kerubsvingen.
Nu står jag glömd och utan vän,
när julens dagar ända.
Till skogen, till min rot igen
kan jag ej återvända.
Jag vissnat i min ungdoms vår,
och intet öga skall en tår
den torra granen sända.
Dock gläds jag, goda barn, att jag
för dig mitt liv fått giva.
Vad mer, om jag ej fått en dag
en skogens konung bliva
och växa stolt till molnens höjd?
Jag hade då ej känt den fröjd
att barnens glädje liva.
Ty ingen glädje finns som den
att glatt sig själv försaka,
att offra allt för andra, men
få intet själv tillbaka.
Det är en fröjd så änglalik,
att blott Guds barn i himmelrik
en sådan fröjd få smaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
