Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1782,—1783.
227
Väl hade han erhållit aktningsbetygelser, som icke tillfallit
någon annan af de täflande; men de voro dock förenade
med kritiska anmärkningar. Det var icke den ära, han
hade drömt om. För honom, som i sin dikt nedlagt hvad
bäst och ädlast han tänkt, hvad djupast han känt, for
honom, den vise, som ansåg sig stå så högt öfver andra
dödlige, och för hvilken verlden kändes för trång, för honom var
en dylik ära nästan en vanära. Allt eller intet. Han
beslöt att afsäga sig belöningen. Och han gjorde det på ett
höfligt sätt. Den 4 Mars innehöll Stockholms-Posten
följande skrifvelse från "Auctorn till Passionerne:"
Till Sällskapet Utüe Dulci.
Jag har icke kunnat undvika att finna mig obeskrifiigen hedrad
af det bifall, Sällskapet behagat gifva mitt arbete; och jag förklarar
offentligen min vördnad för den ton af fri och upphöjd rättvisa, som
råder i dess granskning. Sällskapet har handlat efter sin högsta regel
af rätt och ädelt: och jag, kan icke uppoffra min. Jag kan känna
mig uppfylld af erkänsla för Sällskapets aktning: men jag kan icke
göra mig en belöning deraf.
När jag beslöt att försöka något i snillets verld, så föresatte jag
mig fullkomligheten, lika i bemödande och ära. Denna är fri.
Den måste vara den högsta i hvad krets jag söker den. En blick!
ropa hundrade: dess hela ljus! ropar jag. Månge hafva nog af det,
hvarvid andre dö af hunger. — Det är icke nödvändigt att vara Skald!
i alla konster för äran och förträffligheten, måste man vara
lärling privat; offentligen mästare. Var jag inför Sällskapets domstol
det förra: så hade man icke bort blotta mitt namn. Jag beklagar
mig deröfver; och antar ej en belöning för ofullkomligheten.
Sällskapet har, åtminstone för dessa första ögonblicken, gifvit
mig en poetisk varelse. Jag andas icke i detta nya lifvet. Mina
grundkrafter förqväfvas der. Då jag har frihet att välja en varelse,
väljer jag ingen, eller en fullkomligare. — Ej derföre, att jag icke känner
vördnad och erkänsla för hvad Sällskapet gjort. Men jag tror, att
man ej bort göra något. Att man hade bort granska, gilla,förkasta:
men ej blotta ett namn, då man, efter sina lagar, icke nog kunde
hedra det. — Denna arten af half belöning, tillåt mig säga det, som,
icke nog ädel att gifva, är ännu mindre ädel att taga, skadar
Sällskapets ändamål. Den hugnar medelmåttan, och förnedrar snillet.
15*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
