Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1782—1783.
229
Jag har tyckt mig se en ny och högre verld af sanning, styrka
och skönhet. Sjelf förtjust, har jag velat öppna den för sinnet och
inbildningen. Jag kunde och borde ej, motstå retelsen af det mest
nya och fullkomliga i den krets der jag arbetade. — Vådan i denna
nyheten, är en origtig fruktan, emot erfarenheten. Det är vida större
fara (ty den har länge varit allmän), att man tar rimmet, med
matta tankår, för poesi, än att man antager en orimmad vers, utan
kraft och skönhet. Så, som det är lättare att vara duglös, tom ocli
falsk, i dessa fina och franska politessens upptåg, än om sederna vore
i sin naturliga sanning och renhet. Jag tillstår upprigtigt, att jag
hundrade gånger känt rodnad för att heta Poet: och blott för rimmets
skull. Jag tyckte att det kastade mig så ned bland en myriad af
föraktliga arbetare, att jag kände mig famla om snillets sublima
kallelse, om denna ljufva himmelska rösten till det sanna och sköna.
Den rimlösa harmonien har större och vigtigare svårigheter, än man
känner: men jag vågar säga, att de äro af en högre art, än rimmets.
Öfvervunna, är dess fullkomlighet alltid mera känslans och naturens.
— Onödigheten är ännu ett mindre rigtigt omdöme. Om ej dess
högre skicklighet till alla naturens uttryck vore så lätt bevist, är ej
rikheten och mångfalden någonting? Gör cittran harpan onödig, eller
flöjten valdthornet? Derföre, att här gifvas någre, som, genom en
förunderlig medfödd vighet eller konstens möda, lärt sig dansa
ojemn-förligt fjättrade, är det onödigt att se naturens fria, och visserligen
ädlare behag? Vi hafva mästerstycken. Ja! Men kan man frukta, att
få sådana i för stort antal? eller af för många slag? Vi hade dem i
idyllen före Gessner; men hvem skulle vilja vara utom hans nya drag
af den skönaste natur och ljufvaste känsla? — En, i den domstol till
hvilken jag skrifver, är oemotståndlig, förtjusande versifikatör 5). Han
har rättighet, att upphöja rimmet; men ej, att göra det till
enrå-digt i harmoniens verld.
Jag förklarar då, att jag ej finner mig dömd efter en nog rätt
grund. Jag tror, att i en annan, något friare dag, tingens namn
mycket kunna förändra sig; regellösheten blifva känsla; snille, kraft;
sjelfsvåldet, naturens frihet; förvillelsen, passionens språng; mörkret,
höjd eller djup; trögheten, vigt; de kalla utropen, själens glöd. Jag
gör mig ej ett försvar af denna allmänna tanken; jag blott öppnar
mig väg till den högsta rättvisan.
Men jag vill och kan ej fela [i] någon grad af vördnadsfull
erkänsla. Jag ber, att Sällskapet vill utfästa denna belöningen man ämnat
mig, och som kanske en förfining af högmod kommer mig att upp-
5) Kellgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
