Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
STRIDEN EM-ELLAN KELLGREN OCH THORILD.
Som Ni prenumererat på?
Men vakten er, — den största heder
Ar af de största faror full —
Små Prinsar! vakten er, jag beder,
Den väg, som Er till äran leder,
Går mellan Danvik och Skants-tull."
Thorild var redan förut allt för mycket intagen emot
Kellgren för att kunna skratta åt detta mot hans
anspråksfullhet riktade skämt; han såg deri ett försök att i lindan
qväfva hans tidningsföretag, och han gaf sin harm luft i en
artikel, utan titel, men med motto: Cave! Cave! in màlos
acerrimus.
"Granskaren har redan haft en smädare. Det är naturligt. Hvar
tid har sin Kelltring. Hvar auktor har sin narr. Så som i en
illapo-licerad by hvar främmad snart får sin hund efter sig. Kommer man
nu med lite ståt, så får man snart 20. Det är naturligt. Hvar tid
har sin Kelltring: och denne åter sina underkelltringar....... Man
känner den outtröttlige narren ödet vräkt i mina spår. Många tro att
det är ett förh undadt snille, som tänker, med sitt gläfs och på sina
4 ben, komina ixi i sjelfva den glänsande odödligheten. Men det är en
inbillning! han är redan sliten och utmärglad. Han dör på vägen. —
Men nu, för dem, som se honom i sin tvåbenta qvicka, menskliga
gestalt, besinnen hvilket hjerta, värdigt allegorien! värdigt en Kelltring!
Att vilja borgeri igen skada! Att just vid ett företagande så fullt
af dygdig kraft, ädel mening och känsla kunna skrifva dessa
bof-lika raderna! Och ej en gång fråga efter så många hederligas värde!
Är det ej tydeligen en hundyrsla, som hörer under käppens dom?
— "Fast änny tiggare." Min Gnd! En liten vestgöthe, som lärt
sig att rimma! som lefver af en nådepenning! den han böntiggt
som alla andra eländets rimrnare! hvars lilla sterila själ närer sig af
ångan af Becueiller, af dräggen af franska blad! — Men han skäller
fegt, han skäller mot sin död, ty det har en slags galglik hemskhet,
hans sista ljud. Flyn, unga snillen! dunsten af hans orena väsende"6).
6) Geijer har icke i Thorilds "Samlade Skrifter" intagit dessa
rader, "öfvertygad att personliga bitterheter för efterverlden ej kunna
ha något intresse." De kunna undvaras i de "Samlade Skrifterna,"
men näppeligen här, hvarest striden emellan de båda motståndarne
skall skildras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
