Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1792—1795.
265
än saknad och smärta. Oändligt närmare honom i g&ng till grafven,
än i flygt till Finden, skyndar jag mig, innan min egen hand stelnar,
att strö, nästan från sjuksängen, några blad af cypress på denne store
skalds mull, som började med att vara för mig en sträng läromästare
och slutade med att vara en vän, den jag i hela min öfriga lifstid
skall begråta. Så visst är det, att å ena sidan kritiken kan förenas
med hjertats godhet, och å den andra sjelfva afunden nled vänskap.
Starkare händer än mina må uppresa åt honom den minnesvård han
förtjenar. För min del har jag blott kunnat med några flygande drag
krita hans bild, och när J sen af mitt brefs datum, huru fä minuter
jag dertill bort äga, kunnen J deraf döma om lifligheten af de bittra
känslor denna tidning gifvit mig. Gerna hade jag erbjudit dessa svaga
rim åt Stockholms-Posten, men det är icke i dess eget hus, som den
första stöden bör ställas åt förtjensten. Denne store skribents lefnad
är ett lifligt bevis på fördömelsen att vara född med stora
egenskaper. Yi hafve sett honom under sexton till aderton års tid nästan
oupphörligt omkringtjuten af allt hvad literaturen egt ursinnigast och
föraktligast. Yi hafve sett ark af skällsord tryckta emot honom, utan
att beifras af någon samhällslag, som likväl borde skydda
medborgaren. Det som evigt skall göra litteraturen till en tåredal, är
omöjligheten att der förena friden och rättvisan. Jorden höljes af brott,
dårskaper och egenkär medelmåtta. * Den, som fått af naturens hand
den olyckliga gåfvan af en själ, som hatar dem, tiger ej, om han
tQlika fått en röst, som höres. Men ve honom ifrån det ögonblick han
upphöjer den! Dyrt skall han köpa sitt beröm, denne nye Herkules.
Ben ära, hvarmed han omklädes, är en förgiftad röck, som bränner
intill benen den olycklige, som bär den. Det är, när han icke mera
kan höra det, som det skall sägas, att han förtjent ett annat öde.
Mine herrar, denna tid är nu inne för vår Kellgren. Jag säger rdr,
ty hans namn är nu en skatt, som tillhör fäderneslandet, det är en
stark stråle af dess ära. Alla folkslag hafva hedrat sina läromästare
i vett, eller deras stora talanger. Sverige, sägom snarare Lovisa, gaf
en stod åt Dalin. Yåra grannar, som gifvit oss efterdömen i mer än
ett slag, gjorde åt Balders skald, på hans mull, en ära, som lika
upphöjer poeten och nationen. Jag väntar att se, hvad nationen besluter
It Gustaf Wasas sångare, åt auktorn af Christina, åt den sublime
författaren af så många mästerstycken, aldrig Öfverträffade, antingen
i styrka eller behag; åt det mäktiga snillet ändtligen, som så många
år hållit med en fast hand smakens och det sunda vettets fackla
upp-tånd öfver nationen. Det första han får, eller fått, af sina landsmäns
erkänsla, är förmodligen begrafning i kristen jord. Det är vackert,
i*g tillatår det; men det synes mig, som kunde ännu något litet i
denna heder tilläggas". (Sv. Akad. HandL XXXV. s. 156-8).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
