- Project Runeberg -  Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död / Andra delen. Under Gustaf IV Adolfs minderårighet. 1792-1796 /
477

(1873-1890) [MARC] [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

J. O. OXENSTJERNA. OCH SKÖRDARNE.

477

"Uppfostrad enligt gamla verldens bruk, bibehöll han i den störa
verlden en höflighet och ett krus, som ofta misskändes och som dess
olyckliga hushållsomständigheter, dess ständiga behof, gjorde, att man
ansåg snarare som tiggeri, än som artighet. I allmänna ärendena
förebrådde man honom ofta svaghet, och äfven häruti gjorde man
honom i min tanke oftast orätt; han egde en ädel
själ.–-Afhållen af K. G. 111 både for sitt snille och sitt namn, upphöjdes han till
värdigheter, dem han önskat kunna neka emottaga, men saknade styrka
lika att afsäga sig och att bekläda i ett tidehvarf sådant, som det
närvarande. Hedrad af dess godhet från första stunden, jag kom i
hofvet 1785, har jag ofta hört dess yttrande öfver sin ställning och dess
begär att undgå de platser, till hvilka han kallades. Lugnet och
sammanlefnaden med några vänner var målet af alla dess önskningar,
men sällan njöt han dessa förmåner. Afund och ovilja voro okände

för dess hjerta, ehuru han sjelf ofta var föremål för båda.–-

Man kan föga känna en hederligare man, och under mer än 40-åra
em-betsbana kan man ej förebrå honom ett enda drag af hat eller
partiskhet. –Hans hela lefnad var full af bekymmer, ehuru han visst

aldrig förtjente något"1).

Hvad som icke minst bidrog att öka dessa bekymmer,
var att Oxenstjernas maka, Louise Christine
Wachschla-ger, efter sonens födelse, 1793, råkade i ett
sjuklighetstill-stånd, som räckte ända till hennes död 1809. Redan med
Grustaf III:s frånfälle böljade för Oxenstjerna solen att sjunka.
Vid hofvet, der han en tid qvarstannade, var den gamla
andan försvunnen, han kände sig der icke lika hemmastadd,
och drog sig så småningom tillbaka.. Efter hustruns död
lefde han i en afsöndrad enslighet, som likväl dess värre
ofta stördes af bekymrens påhelsningar. Sången var då
hans tröst. Under första tiden af hustruns sjukdom
skref han en gång: "Aldrig har jag funnit mera sanning
i den gamla utslitna jemförelsen af en fängslad fogel, som
sjunger att roa sig i sitt tvång; ty under all ledsnad gör
jag det också, och glömmer bort mig sjelf". Och en annan

») De la Gardiska Arch. XX s. 102-3.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:33:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svvitterhh/2/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free