Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS LOftVNTZ SJÖBERG.
487
Ej smekte vestan med behag,
Då Solen hennes anlet brände:
Vid slutet af en sommardag
Hon ej den ljufva svalkan kände:
Och orörd sina ögon vände
Från skönhetens förnämsta drag.
I "Ateisten" läses:
"Gud är den Själ, som rör naturen:
Han, lika hög och lika stor,
I andar och i kroppar bor,
I serafimer och i djuren:
Han i Zefiren svalka ger,
Och uti nordan hafvet hvälfver,
Han skakar jorden, då hon skälfver,
Och slår i åskans pilar ner.
Med Plato ej från jorden stig,
Att Gud i himlens rymder finna:
Han fins ej blott der stjernor brinna,
Han fins på jorden och hos dig".
I "Gustaf Adolfs anträde till regeringen" finnes
följande strof, hvilken Wieselgren anser p&minna om Tegnér:
"Så länge Plejades sig öfver Norden sträcka;
Och våra frusna fält en tarflig föda räcka;
Och våra nakna berg ge krigare och svärd;
Skall tyranniet ej en hatad hjessa höja,
£j trampa menskors rätt, ej under oket böja
En värnlös lemnad verld".
Å andra sidan kan man dock p&träffa sådana plattheter,
som ur tillegnan till Leopold dessa rader:
"Racine i din Virginia sett
Ett prof utaf sitt eget snille:
Corneille om Odén säga ville:
Det är en pjes, som jag har gett".
Läsaren torde finna, att man icke kan frånkänna
Sjöberg skaldegåfva; men det var dock hvarken dess djup eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
