Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Jagt och fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
68-förnämsta äro Sockeye-laxen, chinook- eller vårlaxen, cohoes-
eller silfverlaxen, chums- eller hundlaxen samt puckelrygg
(humpback) laxen. Stålhufvudet (steelhead), som vanligen
räknas till laxarne, är i sjelfva verket en sorts forell och
användes på grund af sin sega benbyggnad, som icke mjuknar
vid kokningen, icke till konservering, utan ätes vanligen färsk
eller inlagd i is. Sockeye-laxen är den, som förnämligast
användes till konservering (canning).
Laxens lefnadshistoria är följande: Efter att ha blifvit
utkläckt långt inne i någon flod, tillbringar han en kort tid
i floden, simmar derpå ut i hafvet och stannar der från tre till
fem år, hvarefter han återkommer till samma flod, hvari han
först såg dagens ljus, fortplantar der sitt slägte och dör. Laxen
lefver således allra högst 5 år, i medeltal vanligen endast 4 år.
Sockeye-laxen har sin lekplats i Frazer-flodens biflöden.
Hvarje år omkring den 1 juli kommer han från hafvet in i
Puget Sound, simmar genom Juan de Fuca-kanalen förbi San
Juan- och Lopez-öarne, mellan Orcas- och Lummi-öarne till
Point Roberts och genom viken till Frazer-floden och dess
bifloder. De olika laxarterna ha hvar och en sin tid för
återkomsten från hafvet. Chinook- eller vårlaxen, som har sina
lek- eller parningsplatser i Snake River och dess biflöden, t. o.
m. så långt borta som vid Shoshone-fallet i Idaho, samt
simmar dit genom Columbia-floden, kommer från hafvet redan i
mars och tillbringar flera veckor kring flodmynningen, innan
han anträder sin många hundra mil långa färd inåt floden.
Under färden från hafvet till parningsplatsen äter laxen
ingenting. Det är kännedomen om dessa laxens egendomliga
vanor, som sätter fiskaren i stånd att hvarje år i rätt tid göra
sina förberedelser för fiskens fängst, förberedelser som ofta
kosta tusentals dollars.
Flera olika fångstsätt äro i bruk. Indianerna hugga laxen
med spjut, när han hoppar upp för något vattenfall, eller
bygga de en brädgång öfver någon grund ränna i floden, der laxen
har sin väg, samt ställa sig på brädgången beväpnade med
nätkorgar, som äro fästade på långa skaft. Dessa korgar doppa
de ned i vattnet och låta dem hastigt glida med strömmen,
hvarpå de rycka dem upp igen. Om korgen då är tom, göres
en ny "doppning", och så fortfares, tills någon lax råkar
komma i korgöppningen och fångas.
Samma princip ligger till grund för det af hvita fiskare
begagnade fiskhjulet. Detta redskap består af flera nät,
ordnade omkring ett hjul på så sätt, att ständigt ett af näten är i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
