Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o XXXIV - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Änteligen, i alla de Sällskap, som jag war, kom
knapt något wackert Werk, någon Handel, något
Bergsbruk, något Hushållssätt, ja näpligen någon
frånwarande berömwärd menniskias Namn på banen, som icke
fick sitt Njd-märke. Hwarföre? jo, wårt Land är
ymnigt på Tokar; Nu menar altid den största Token sig
wara den allerklokaste och särdeles wijs, när han mästrar det
han intet förstår, derföre blir ingen ting fri från
Tadel-Fläckar. Wid detta tilfället måste jag berätta en
händelse, som intet litet uplyser denna Saken: En äre-lysten
Man af min bekantskap wille intet efter gemena bruket
låta afskildra sig på en Tafla, utan äga sin Bild i en
Marmor-Stod. (Den egna Kärleken wil gerna see liknelser
af sig sielf.) Dertil fick han en konstig Bildhuggare:
När Wärket war något när färdigt, frågade han sina
Wänner, som woro förfarne Män, förnufftigt Folk,
dråpeliga kännare af goda stycken &c. om det war likt. Åh,
sade man, utan til at smickra Ehr, I ären wacker, men
här stån I som en 80 åhra-Gubbe: Tänk hwad infallne
Kindben, hålige Ögon &c. Bildhuggaren ändrade detta och
giorde än likare: Några Dagar dereffter begärade
Mannen åter deras omdömen: Nu, sade de, är det än wärre,
se hwilken Näsa, Pannan wanställer hela Ansiktet och
sannerligen, det är til at bortskiämma Marmoren.
Bildthuggaren blef rätt sticken och sade, sen de
woro borta, käre Herre, Edra Wänner förstå sig likså
mycket på Bilder, som Koen på Muskot. Kom och ställ
Ehr sielf i Morgon uti Stodens ställe, på samma fot, i
samma skick och i samma färg: Emot Afftonen och ett
stycke ifrån skall det intet kunna skiönias. Wäl an, han
giorde så: De förnufftige Domare församlades åter;
men när de fingo see Bilden, slogo de up ett förakteligit
löije: Mästare, sade de, I giören utan twifwel en annan,
det är intet Han. Intet Han? Frågade Stoden, jo
wist är det jag. Då måste denna kloka Flocken blygas
och wara lefwande Bilder af wår tidz Tadlare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
