Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arm och de gingo turen till grottorna igen, stannade
alltjämt och hvilade och förde en så liflig
konversation som Daniels italienska det tillät. Men
han behöfde heller ej anstränga sig mycket, ty
Agnesina sörjde för att det icke blef pauser. Det
var märkvärdigt, tyckte Daniel, huru mycket hon
nu påminte om sin mor. Men i alla fall var hon
rent betagande i sin fullkomliga frihet från
reservation — hon var som en blomma, hvilken under
en lång skymning hållit sin kalk sluten, men nu
öppnat den mot solen, glödande och doftande.. .
När de i skymningen sutto ensamma vid
middagen, i restaurantens lilla trädgård, kort innan
den sista tramwayn skulle gå till Rom, sade
Agnesina med plötslig energi:
— Vet ni hvad? — Jag kommer med er till
Subiaco i morgon bittida, och sedan följas vi åt
på hela er rundresa!
Daniel skrattade.
— Tyvärr går det inte — med mindre ni
kommer med mig ett stycke längre bort, till mitt
fädernesland!
— Ja, hvarför inte? Jag kommer gärna med
er ända till Norge, eller hvad det nu är . .. Jag
dör slutligen af ledsnad här hemma . . .
— Där skulle ni inom kort dö af köld . . .
Nej, kära fröken, nu få vi lof att taga farväl —
ni vänder tillbaka till er mor och låtsas om
ingenting, och jag stannar här och fantiserar om att vi
resa tillsammans till Norge!
Agnesina såg trumpen och stött ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
