Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Daniel tog långsamt ett steg tillbaka.
— Förlåt, Ingeborg, förlåt mig! Jag hade
inte bort förlora min behärskning . . . men den har
kämpat så länge, den hade ingen motståndskraft
kvar. .. Nej, ni skall aldrig behöfva be mig om
det mer. . . Allt detta skall jag hålla inom mig. . .
och tyst tänka på det. . . och på er. . .
— Tack, Daniel, sade hon och räckte honom
handen. Jag visste att ni skulle förstå mig ...
Men nu skall ni gå — och ni skall komma tillbaka
som en gammal god vän och liksom förr berätta
mig om allt som ni sysslar med! — Vill ni inte
komma någon gång, när John är hemma — det
vore så roligt om ni lärde er förstå hvarann!
Daniel såg upp mot henne, frågande. Men
hans blick mötte blott det trofast naiva uttrycket
i hennes stora, bruna ögon. Två röda flammor
flögo upp på hans kinder. Han tryckte hennes
hand och vände sig mot dörren.
När han gått, stod hon en stund i fönstret
och såg efter honom. Hon kunde följa med hur
han långsamt gick öfver gatan där nere, vek om
hörnet och försvann som en obestämd, dunkel fläck
i det täta, mjuka snöfallet. Därpå satte hon sig
ner i soffan igen, på samma plats, där hon suttit
under deras samtal. Men i detsamma var det slut
med hennes behärskning. Hon kastade sig framåt,
gömde hufvudet i sidenkudden, och hela den fina
gestalten, spenslig som ett böjdt vide, skälfde i
snyftningar .. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
