Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmar af Emanuel Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligger wår wilja och arga natur, på den andra Gudz kraft,
hwilcka wår Herre steller således i frestelse, at han låter
dqt ibland komma til ett »qvilibrium, men så snart det
wil wäga ned på den sidan, hielper han det op; således
har jag funnit efter werdzligit wis at tala, hwaraf följer at det
är så litet wår kraft, som den drager alt ned, och är opposit
snarare, med [o: än] medhielpande til andans kraft; och således,
at det är endast wår Herres werck, det han så disponerar.
då fant jag at saker i tanckarne frambrachtes, det longt
tilförene blifwit insatte, så at jag fant derigenom Gudz ordz
sanning, at det är intet det minsta ord eller tancke, som
icke Gud wet, och om wi intet får Gudz nåd, wi äro an>
swarige före.
det har jag lärdt, at det är det endaste i den statu. det
andra wet jag intet, än at med ödmiukhet. tacka Gud för
sin n&d, och bedia om den, och at wi anser wår owerdighet,
och Gudz oendeliga nåd.
det war vnderlig, at jag kunde hafwa twå tanckar, hel
serskilte på en gång, det för mig, som occuperade helt och
hollit andras tanckar, och derjemte den frestelsens tanckar, så
at ingen ting war mechtigt at fördrifwadt; hölt mig så fongen,
at jag intet wiste hwarthän fly, ty jag bar det med mig:
Sedermehra, enär för mig opkom åtskilligt jag longt
förut tenckt och inrotadt, war som mig liksom sades, at jag
funne reasoner at enskylla mig, som ock war en stor
tenta-tion, eller tribuera mig det goda jag giordt eller betre sagt,
skedt igenom mig, men Gudz ande förtog och det, gaf mig
in at finna annorlunda:
denne siste war i dymåhl starckare än de förre, at den
gick innerst, och at jag hade deremot starckare andens
be-wis, ty brast jag vnderstundom vt i en swettning, det som
opkom war intet som det skulle fördöma mig mehr, ty jag
hade den förtröstan starck, at det war mig tilgifwit, men at
jag skulle enskylla mig, och giöra mig sielf fri. Jag brast
esomofftast vti i tårar, intet af sorg, vtan af den
innerliga gledien at wår Herre welat giöra en så owärdig syndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
