Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lättheten att assimilera, försiktigheten i uttrycket samt ett
visst kosmopolitiskt och vagabonderande sinnelag; det
mesta är ju i detta fall tillämpligt. Man kunde visst finna
flere drag; jag ville ytterligare blott tillägga familjekänslan,
som hos Oscar Levertin alltid skulle förbliva stark;
måhända också den en smula hypokondriskt färgade,
grubblande mystik, som han ärvt från mormodern. Vidare
medvetandet om den egna kraften (dock hos honom mindre
starkt än hos många av hans berömda stamförvanter),
medvetandet om ödet och ställningen.
Sin uppfostran, som han hade att tacka för så mycket,
erhöll Oscar Levertin huvudsakligen i hemmet och av
fadern. Vi ha lärt känna dennes väsen och kunna förstå,
att han utvecklade sin son i en riktning, fullt
överensstämmande med de anlag och böjelser, han till sin glädje
såg spira hos gossen. Åskådningsmaterialet vid denna
undervisning utgjordes av värdefulla gamla stick och
tankeväckande böcker1; smak och kunskap förde den i rätta
gängor och kärleksfull omsorg befruktade lärjungens
mottaglighet. Intet tillfälle försummades: om kvällarna lade
fadern patiens, allt medan han talade om konst för sonen,
som med sina stora förvånade ögon hängde vid hans mun.
På gemensamma promenader i det gamla Stockholm lades
grunden till den kännedom om och den vördnad för detta,
som Oscar Levertin sedermera utvecklade och behöll hela
livet igenom. Och mellan fadern och sonen uppstod det
varmaste förhållande. I senare år blev det snarast ett
gott kamratskap: sina brev till Oscar började fadern
regelbundet med »bästa bror» eller »kamrat».
1 dikten »Fader» har Oscar Levertin vackert sagt vad
han av den bortgångne mindes bäst: solen i hans öga, våren
i hans sinne, helheten och manligheten i hans väsen och
»skönhetslidelsens gnista», sonens egen arvedel. Men det
är ingalunda ensamt i den åt faderns eftermäle ägnade
1 I skildringen av Otto Imhoffs hem i »Lifvets fiender» är
mycket taget från det egna hemmet; man fäster sig särskilt vid
»gravyrerna efter Boucher».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
