Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till sist jag sakta rörer
på dörren till ditt rum,
jag tror jag ej dig störer,
jag går så tyst, så stum.
Du läser »Buch der Lieder»
med eld och svärmeri,
du känner hjärtats strider,
som röja sig däri.
Så vekt blir då mitt hjärta,
jag kan ej härda ut,
jag tar din hand i smärta
och så ■— min dröm är slut.
Uti mitt rum jag vaknar
invid mitt arbetsbord
och vad jag mest då saknar,
behövs för det ett ord?
Den serie »Svärmerier», som Levertin uppläste i
Con-cordia i mars 1880 och som protokollisten fann vittna om
»en viss talang», ansluter sig säkert till denna dikt, ehuru
större delen av dess fem stycken har ett annat innehåll.
Men ett av dem bygger på samma motiv. Det heter där
bl. a.:
Jag älskar verklighetens liv,
det underbara, skiftningsrika,
men fantasiens land, där kiv
ej finns, jag älskar högt tillika.
Hur skönt, då skymning fallit på,
att sväva bort och glömma världen,
och i sin kammars tysta vrå
se tusen bilder uppå härden.
Hur ljuvt att uti glöden se
de kära minnen träda fram
och vid dess hågkomst ännu le
åt varje muntert, kärligt glam,
att gråta sorgens stund på nytt,
att känna tröstens veka hand,
ja, leva om den tid som flytt
med dennas friska känslobrand . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
