Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mässing, och siffrorna på domkyrkans urtavla skimrade som smält
gull. Men då skenet nästan dött ut, och skumraskets mörka
skugg-floder började gjuta sig över nejden, så blott en enda flyktande
och späd ljuston ännu dallrade i gult på rutan i en gavel, gick han
hem, stapplande, nästan berusad av vårluft.
Och därhemma lade han sig på sin soffa, tittade oavlåtligt
på den lilla bit himmel, som syntes genom fönstret, och en underlig,
vemodig känsla vaknade i hans bröst, som ville han brista ut i
gråt, bara gråta länge och stilla. Så tyckte han att han ville dö,
men icke i feberns vilda anfall, icke genom sjukbäddens tärande
krämpor, nej dö kvallöst, stilla, som en sordinerad ton långsamt
och smäktande smälter bort. Och han drömde, att han låg utsträckt
på ett scharlakansfärgat täcke på akterdäcket av en gammaldags,
romersk galär. Och vid småböljornas skvalpande svall kring kölen
sövdes han i sömn med blicken fäst på täckets purpursnodda,
gyllne fransar, medan vårpusten smekande och len fläktade över
hans anlete, först kraftigare som vinddraget från stora orientaliska
solfjädrar av brokiga påfågelsstjärtar, dem bruna slavarmar sakta
sänka, så blidare som om blåsten satt i dallring över hans huvud
ett par av skogsdjupets stora ormbunkar, sist så svagt, så svagt och
fint, som den dämpade andedräkten från en slumrande . kvinnas
läppar snuddat, kittlande, mot hans kind . . .
* * *
Levertins första skönlitterära produkter mottogos i
det stora hela gynnsamt av kritiken. Resebreven voro ju
tidigare bekanta och väckte därför ingen synnerlig
uppmärksamhet. Längre recensioner om dem stodo, så vitt
jag kan se, endast i Aftonbladet och Stockholms dagblad.
»Man läser gärna de små skisserna,» säges i den förra,
»ehuru man i dem måhända får bättre reda på den
enerverade osunda vällustens civilisation, som den europeiska
rikedomen upprättat, än på den friska, härliga och sköna
naturen själv... Herr L. skildrar livligt och raskt med den
eleganta flyktighet som man nu så mycket älskar och som
man ledigt nog lär sig om man blott övervägande lever och
haver sin varelse i den starkt parfymerade ångan av den
nutida franska kåseri- och novellitteraturen. Herr L. är
icke mer slavisk i denna konstgren än de flesta, men han
höjer sig icke heller... till en originell och kraftig personlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
