Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undgå hans makt och som låter Fädra maktlös digna ned
under begårens piskande gisselslag...» Antigone är en
av denna litteraturs största produkter. »Antigone har i
Tyskland alstrat en hel litteratur av filosofiska och estetiska
skrifter. Man har då rätt att tro, att stycket i sig självt är
högst enkelt. Så är också fallet, och konflikten i dramat
är gammal som världen. Eller är icke striden mellan det
handlingssätt som individens samvete och religiösa plikter
bjuder och den tillfälliga legaliteten given allt ifrån den tid
det först funnits en styrande och en styrd med olika
intressen och tänkesätt?» Antigone själv är en av de
enklaste gestalter som dikten känner. Kan en
kvinnokarak-tär tecknas skönare än genom den enkla raden: »Ej föddes
jag att dela hat, men kärlek blott». Intet mystiskt överspänt
gör henne till martyr, nej, klart och utan tvekan handlar
hon. Den religiösa plikten har blivit en del av henne
själv, och hon lyder den oreflekterat, emedan hon är
människa. Så framträder in i det minsta den uppfattning
som karaktäriserar antiken och som givit livet åt den
stoltaste och skönaste maxim som någon tid alstrat:
»Människa är jag och intet mänskligt håller jag mig
främmande.»
Vi se, att Levertin i början av denna artikel med en
viss ringaktning talar om de moderna åskådningarna i
litteratur. Han framställer dem som fattiga, när de icke
kunna förstå antiken, och om han själv medger sig höra
till deras hyllare, så medger han på samma gång sin och
de andras oförmåga att höja sig till det verkligt stora,
d. v. s. hela riktningens oändliga underlägsenhet i
förhållande till den sanning, den mänsklighet, den naturlighet,
vilka karaktärisera antiken.
Men några dagar senare är Levertin åter i full färd
med att försvara realismen. Harald Molander hade
publicerat och låtit uppföra sitt stycke »Vårflod», som innehöll
ett angrepp på den moderna skolan, starkast koncentrerat
i en figur, i vilken man på grundade skäl tyckte sig
igenkänna Gustaf af Geijerstam, och Levertin, som fann satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
