Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram med styckets litterära värde slutar Levertin med några
personliga slängar: »Det enda hr M. genom ’Vårflod’
uppnått, är väl att han blir följd med innerligt deltagande
i Posttidningen nu, sedan han visat sig som anhängare
av de s. k. gamla, goda, beprövade tänkesätten (idéerna
av gammalt läder, säger Heine), nu, sedan han ödmjukt
kysst den hand, som strök slutreplikerna i ’Furstinnan
Gogol’.»
Detta utfall är i sin helhet icke alldeles lyckat, och
trots att det framsprungit ur en omedelbar indignation, gör
det ett märkvärdigt intryck av att vara tillkommet »invita
Minerva». Levertin kände det med sig. Han skriver till
Geijerstam: »Jag vet icke om du hört, att jag efter första
representationen av Vårflod hade några ord i Nyheterna,
vilka voro kanske väl häftiga och för vilka jag lidit mycken
smälek, men hans pjäs upprörde mig i mitt innersta den
är likaså oklar som ignobel, och till när man hörde vad alla
häruppe sade om Gustaf Wolff och en annan G—f, som
jag håller så mycket av, kunde man bliva uppretad.»
Geijerstam svarar med ett ogillande av Levertins artikel,
och denne skriver därpå: »Skall snarast sända dig min
lilla uppsats för att du må se, att jag varken brukat ordet
avfälling ej heller så starkt som du betonar skrivit om att
Molander i min tanke gjort en frontförändring. Eljes är
jag enig med dig, kära vän, i att det var en förlöpning av
mig att skriva uppsatsen. Det hade varit bättre, den blivit
oskriven. Men hugget som stucket, ho är som ej förgått
sig, så mycket mer som jag var nervös och sjukligt
impres-sionabel de dagar jag läste Vårflod... Jag blir alltid så
utomordentligt förargad, när man uppträder mot det
politiska och religiösa frisinnet på en så oklar känsloståndpunkt
(eller fras-ståndpunkt) som M. För resten skola vi ej
diskutera stycket — det fick i sista häftet av Ahnfelt en
sista avbasning av Fallström ...»
Det var således icke så mycket Molanders anfall mot
den realistiska litteraturen, vilket bragte Levertin i harnesk,
som ej mer det, att han kände sitt frisinnes och sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
