Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Varberg hänger sig Levertin för övrigt, såsom han
skriver till Nansen, åt en »fullkomligt lazzaronmässig
lättja», och när han lägger sig om kvällarna, skäms han
över sin »dagdrivande vandel». Därmed är dock icke så
farligt. Visserligen lockas han av sällskapet — fästmön
är med, jämte ett par medlemmar av hennes familj — att
icke sitta över sitt arbetsbord, och han seglar och njuter
havsluften i långa drag. Men hans tankar syssla dock
hela tiden med litterära uppgifter: sommaren lämnar som
s. 14, en skildring, där i själva verket några drag starkt påminna
om Levertin vid denna tid). Karaktäristiken bjuder bl. a. på
sådant som detta: »Till sitt yttre affekterar han den lärdes
vårdslöshet, har ofta byxor, som äro söndertrampade vid hälarna, och
överrock med armar, som räcka till knävecken, och går tungt på
hälarna som en fullblodig österlänning.». . . Redan före födelsen
bestämdes han till en stor man, »ty pappa hade utom gammalt
porslin även samlat en mängd otillfredsställd fåfänga, och det var
sonen Ottokar, som nu till familjens rikedomar skulle lägga äran och
namnkunnigheten. Därför fick han uppväxa bland pappas samlingar
för att få goda intryck. . . Han fick den allra finaste uppfostran
med fyra levande och lika många döda språk samt Kabbala och de
apokryfiska böckerna för rasegendomlighetens bibehållande»... I
Uppsala slog han sig först på att skriva vers, men misslyckades,
likaså i »filosofin och diplomatin» (?), emedan han saknade både
skarpsinne och minne. Återstod det moderna epos, novellen. »Men
hans världssmärta hade blivit ytterst häftig sedan ett
sjukdoms-anlag brutit ut. Förfädren hade ju gått omkring med låda på
ryggen och setat hopkrupna vid pulpeten, fått platta bröstkorgar
och puckel och tuberkler.» Han gick nu omkring på de förnäma
kurorterna med tjock ylleduk kring halsen och skrev noveller, stack
sin krokiga näsa i varje vrå som en girig lumpsamlare, plundrade
litteraturen o. s. v. Så utkom boken »Lungsiktiga karlar», vanställd
av enfaldiga anmärkningar av förf. — Därefter syntes han ånyo på
»Gästis» med lappade lungor och gryende storhet. Hans
världssmärta hade nu satt sig. . . och övergått i en geléartad, äcklig
melankoli, så att det nätt och jämnt var möjligt för hans kamrater
att umgås med honom. »Efter sex månaders arbete på biblioteket
hade han samlat språkprov och smärre lokalstudier i rostfärg eller
grådaskig skymning . . . Då lät han städerskan köra ut alla flugorna
i sin dubblett och skickade ett artigt brev till studenterna en trappa
upp och en trappa ned med anhållan om så litet buller som möjligt,
då han renskrev sina skisser.» Pappa skaffade förläggare, »Schaber»
kom ut, Ottokar tog boken under armen och gick och bockade
sig för fru skådespelsförfattarinnan, som anonymt utövade ett
starkt inflytande på redaktionen av den nya aftontidningen med
litterär och vetenskaplig hållning. »Och den goda frun tyckte om
hans sentimentalitet och utnämnde honom till tidningens
litteraturanmälare. Och så fick världen uppleva, att en person, vars sunda
förstånd ännu icke var konstaterat, sattes till domare över Sveriges
skalder och författare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
